Sunday meditation by Eva-Lena Johansson, August 16

meditationsbild1

 

Den långa vandringen

Solens strålar värmer och den långa vandringen mot det okända landet går mot sitt slut. Vägen har varit mödosam och många faror har dykt upp efter vägen.

Ingen vet vad som väntar dem när de når fram. De vet bara att det inte finns någon återvändo. Denna vetskap manar dem att fortsätta den strapatsfyllda resan, som tycks oändlig utan slut.

Sällskapet som färdas där tillsammans blir allt tröttare. På nätterna slår de upp sitt läger och betraktar stjärnorna innan de somnar. De vandrar under veckor och år och inget mål syns i sikte. Människor dör och människor föds men vandringen fortsätter.

De som leder vandringen blir allt äldre och krokigare. En del av dem väljer att stanna, att inte fortsätta, när karavanen går vidare.

En del väljer att stanna för att de inte längre orkar och en del hoppar av för att de slutat hoppas på en bättre värld, en bättre verklighet. De tror inte längre, att det förlovade landet i fjärran ska dyka upp.

De hör viskningarna, som kommer ur skuggorna. De säger, att det inte finns något där framme som väntar dem. Ingenting kommer att bli annorlunda. Ni vandrar förgäves, viskar rösterna. Vänd om eller sluta leta efter något som inte finns!

Se på oss! Vi har funnit oss i verkligheten och försöker få ut det bästa av den. Att vi sedan lever över våra tillgångar, skövlar jorden eller skrattar åt dem som tror på mirakler och att Gud och änglarna finns gör väl ingenting. Än sen, ni har ju inte funnit något era dårar! Gör som oss! Lev det ljuva livet även om ni kör över och gör varandra illa!

De tittade på varandra och sa ingenting. När de fortsatte sin vandring nästa morgon var de några färre men de upptäckte även några nytillkomna, som tröttnat på sitt meningslösa liv och ville söka efter sanningen.

År efter år gick men en dag stod de framför porten, en port som sträckte sig upp i himlen. Nu kom de inte längre. Vägen tog slut.

De väntade tysta framför  porten. De väntade länge men en dag gick porten upp och när de gick igenom den förstod de, att de inte gått och väntat förgäves.