Dikt av Per Beronius
Tema: En ögonblickets stillbild i midvinternattens tid
Fullmånen sprider sitt glittrande kärlekens ljus över nejden
Vid middagstiden tar Solskivan sig med viss möda
I detta nordliga land nära nordpolen
Blott en handsbredd upp
Över horisonten
Politiker från olika regnbågens, färgernas konstellationer
I all välmening spelar sitt spel
Mycket prat
Inte särskilt mycket verkstad tillsynes
Valfisken motströms simmar
Skiljelinjer i mångfald
De mellan vårt eget kluvna själv, och de mellan varandra
Vad måste till, för att dessa skiljelinjer förmå
Till en kärlekens violetta stråle, till en och densamma sig förena
För helhetens bästa
I öknen må vi ropa, utan att få svar
Livet lever sin egen, den allvarsamma lekens lek
Utan att förtröttas
Människan en modig själ, som aldrig ger upp
Hur kraftigt än, en kylig dimhöljd nordan över landskapet sveper
Enkla lösningar står oss ej till buds, i myllan måste vi gräva djupt
Upp till var och en, ta sitt Gudagivna ansvar helt och fullt ut
Inga halvmesyrer, om vi aspirerar på, att nålsögat passera
Inget sinne, inget liv, något annat likt
Mångfalden, ett absolut villkor för livets fortbestånd
Fyrkantiga klossar låter sig inte i runda konstruktioner pressas in
Hur väcka den björn som sover i sitt ide djupt
En omöjlighet
Var och en måste på sina egna villkor
Till sin fulla medvetenhet vakna upp i gryningstimmen
Upp till var och en att leva sitt eget unika liv
Vad göra när sinnet, tillsynes låst sig in, i sitt eget självt
Ingen fara, detta är blott ett illusionens trick
Som med list och knep försöker hålla oss kvar
I det som gårdagens ytmedvetande hör till
Förr eller senare, skall vi alla och envar
I vår egen tysta kammare, till vår fulla medvetenhet, vakna upp
Om detta behöver vi oss inte bekymra, om än det kan ta lite tid
Universum så vist ordnat, vill oss bara väl
Men en omöjlighet vid vägkanten fortsätta sova, i denna dramatikens tid
Där ljusets fotoner med ökande kraft, frekvens och intensitet
Moder Jord och oss själva oemotståndligt trummar på
Var kroppens cell uppgraderar till en högre nivå
Lite mer av tillitens tålamod, och i morgon
Skall Den Nya Tiden oemotståndligt göra sitt intåg i var människas
Och mänsklighetens kollektiva sinne
Striden ebbar ut, om än just nu vi ej detta kan förstå
Bara med stoiskt lugn morgondagen vänta in
Segern över oss själva, hör hela mänskligheten till
Den har kommit, menad att för evigt stanna
Den Nya Dagen med öppna armar
Väntar att få ta oss i famn
En etapp, i denna den evighetslånga kosmiska resan
Går mot sitt slut, slutet gott, allting gott
Ingen kan den ovillkorliga kärleken
Stå emot
* * *
Mottagen av Per Beronius
——————————————————
