Dikt via Per Beronius, 13 december

Per Beronius
ABSTRACT

Jorden, Moder Gaia, den blå vattenplaneten
En kärlekens, skönhetens och sanningens pärla i Universums
Oändliga rymd

Gud ser allt, vet allt, hör allt
Ingen och intet i skumrasket kan sig dölja, förr eller senare
Kommer allt till ytan, i dagsljuset upp

I en obeskrivlig glädjens stund
Skall tvillingflammor återförenas, omöjligt för rädslans hantlangare
Av vilken status de än vara må, detta förhindra, mörkerkrafterna
Kan inte ljuset släcka ut

Sanningssägaren lever farligt
Så som i historieböckerna mången gång dokumenterats
Så har det alltid varit

Men Änglaskarans skyddande hölje ogenomträngligt
Den som rätt kan läsa sitt ”Fader vår” låter sig inte till lydnad skrämmas
Snön lyser vit på taken, endast tomten i sin röda luva är vaken
Minnesbilder från ett 1800-talets förgånget liv

EXISTENSENS MYSTERIESKOLA

Ansvar, svara an, mot det som Hjärtat bjuder
Dagens sömn, illusionens dröm, kryptiska ord måhända
Så det är menat, så det må vara

Detta vi dagligdags konfronteras med
I en värld, där rädslan, kärlekens motpol, satt sina djupa avtryck
Och spår i det mänskliga sinnet

På klotet traskar vi, karta och kompass förutan, omkring
Utan att något det minsta om livet, dess syfte, mening och mål förstå
Dagar kommer och går, nätter likaså, inget konstigt med det
Så har det ju alltid varit

Vad göra, när svaret på livsgåtan ifrån oss flyr
Likt vår egen gäckande skugga, här står inget självklart svar
Oss givet till buds

Upp till oss alla och envar sin egen gåta lösa
Varför blev det så här, varför lämnade vi av vilja fri
Den verkliga verkligheten på Jorden åt sitt öde
Det vi kallar syndafallet

En fråga vi må ställa oss själva
Det är vi alla och envar, med vår Gudagivna fria vilja given
Som något väsentligt har att lära, innan vi än en gång
Tillåts glänta på pärleporten

I detta epos, från det där ovan, i det eteriska kommet
Måhända ett fåtal ledtrådar givna, men ett med nödvändighet
Kommer vi inte undan

Vi måste på djupet inse och förstå
Ansvaret för oss själva kan inte delegeras, det kommer vi aldrig undan
En god början, när denna insikt i vårt innersta inre
Satt sina tydliga avtryck och spår

God afton, god morgon
Upp till oss alla och envar, svaret på vår unika livsgåta finna
Sökandet kan inte lejas ut på entreprenad

Upp till oss själva, vårt unika livsspår välja
Men ändå, när allt kommer omkring, kokar våra frågor ner
Till botten av kastrullen, allt var blott en dröm

Måhända att liknas vi en storm i ett vattenglas
Men ändå, med allt detta sagt, bara fortsätta, ge inte upp hav tröst

Som avslutning på denna inlaga
Vänder vi med några förhoppningsvis trösterika ord
Till tidlösheten, den verkliga verkligheten åter, med orden

Som själar vi föddes bortom tid och rum
Efter en kärleksakt, där två själar av ljus sig förenade
Avkomman, ursjälen, monaden, delade sig i två

Som skildes åt, var för sig gav sig ut
På en evighetslång lärandets resa i Universums oändliga rymd
Men var vänlig, lyssna nu mycket noga, i dessa dagar
Vid gränsen till Tusenårsriket, är det menat

Dessa båda själar skall återförenas
I en obeskrivligt lycklig kärlekens stund, attraktionskraften
Mellan dessa båda själar oemotståndlig

Mörkrets och rädslans krafter må göra vad de förmår
Genom försåt, manipulera, denna återförening försöka sabotera
Men detta försök är på förhand till misslyckande dömt

De båda monadens halvor, dessa båda själar
Skall för evigt tillsammans leva, ty så det av Moder/Fader Gud är menat

Vem än det vara må, som gör ett försök att Guds vilja sätta sig över
Kommer få betala ett högt pris, utvisning till en annan planet

Få möta sig själva och sina gelikar
Ord och inga visor, men ibland är dessa av nöden

Som en avrundning av detta epos, väl värt att lägga på minnet
Hur än det stormar, regnar och haglar, havets vågor
Skyhöga strandklipporna når

Lyser Solen ständigt ovan molnen
Skickar i tidens varje ögonblick, var stund och sekund
Sitt kärlekens osläckbara ljus till Jorden/Moder Gaia och hennes barn

De som i dessa de yttersta av alla dagar
Är på väg att lära sig stå på egna ben, allt har sin tid i Evigheten

Stundom det händer
En existensens varandets trötthet knackar på porten
Vad annat göra då, än bita ihop

Slutstriden har börjat, men ett med visshet vi vet
Mörkerkrafterna har inget att ljuset sätta emot.

*  *  *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
———————————————————————–

Du gillar kanske också...