Dikt via Per Beronius, 15 november

Tema:
Av ett förlegat vibrationsmönster
Har tiden fått nog

Från dag till annan, blir det vi kallar tid
Alltmer suddigt, luddigt, otydligt i konturerna
Den ena dagen efter den andra, veckan, månaden och så vidare
Handduken kastar in

Utan att sätta några påtagliga avtryck, ger upp
Spårlöst försvinner

Gårdagen, denna dag, morgondagen, månaderna, åren
Till det ETT, som de är, flyter samman

Efter evärdliga tider
Har det blivit dags för tidens svanesång
Tiden länge nog, i hetluften haft sin boning

Men nu
I dessa extrema omstruktureringarnas dagar
Där världen byter färg, form, mönster, utstrålning och skepnad
Är inget det minsta, vad än det må vara, gårdagen sig likt
Nu är det något helt väsensskilt annorlunda annat
Som gäller

Det vi från dag till annan kallar tid, förlorar sin kontur
En timme kan uppfattas som en minut, eller något ännu mindre

Vi som med sedvanerättens överhöghet
Vant oss vid tidens uttryckssätt, får i dessa dagar tänka om
Helt nödvändigt, för att inte på efterkälken hamna
I illusionens dimlandskap

Tidsbegreppet, det konstgjorda
Ej längre den måttstock, som det i evigheter varit

Från den ena dagen till den andra krymper tiden
Närmar sig med sjumilaklivens stormsteg den punkt i evigheten
Där vi bakom oss kan lämna den åt sitt öde

Lägga den, i den bokhylla
Som är avsedd för medeltida lektyr

Må den där vila i frid
Efter väl förrättat värv i illusionens dimmor

Om än Moraklockans visare, timme för timme, fortsätter att göra
Sin sedvanliga rundtur, så som den gjort
I evärdliga tider

Ynnesten blir oss given
Vi tillåts vandra i den tidlösa tidens landskap, där Solen sangviniskt
Som vanligt gör sin evighetens rundtur över himlavalvet
Som om platt inget, i det mänskliga sinnet hänt

*  *  *
Mottaget av Per Beronius
——————————————-