Dikt via Per Beronius, 22 oktober

Återresan

Tema: Resan åter

Vinden mojnat, stormvindarna bedarrat
De, som sedan urminnes tider urskillningslöst svept
Över vattenplaneten den blå, Terra
Jorden, Moder Gaia

Vad är det
Som i dessa nådens yttersta dagar har hänt
Vad var det, som fick ondskan att släppa taget
Krypa till korset, göra upp
Med sig själv

Om inte Kärleken
Den ovillkorliga, den fått möta
Den som aldrig propsar, blott allt och alla
Vill väl

Kärleken, allt till ett binder samman
Rädslan, kärlekens motpol, åtskiljer, separerar

I dessa de yttersta dagar
Har den uppvaknande människan förstått
Varför hon är på Jorden

Samtidigt ställer sig frågan
Vad var det, som fick mig att påminnas
Om syftet med livet

Vad var det
Som fick glömskan att lämna
Låta minnet vända åter

Vem i sanning jag är
Syftet med livet, dess mening och mål

Äntligen
Efter evigheter av sökande
Har människan funnit vägen, till sig själv åter
Glömskans demoner, bakom sig lämnat

Jag är ett Gudomligt väsen
Till Guds avbild skapad

Mästarens ord
På djupet av människans inre
Sjunkit in

Sök, och ni skall finna
Minns också, ingen är bättre
Eller sämre än någon annan, alla är vi ett
En och densamma

Så här på sluttampen
Några, måhända det kan synas, udda ord
Ur mitt inre poppar upp

Jag ångrar inte
Det jag gjort, enbart det
Jag inte har gjort
*  *  *
Mottaget av Per Beronius
——————————————–