Dikt via Per Beronius, 23 april
Tema:
Rebellen
Vad är väl meningen
Med det samhälle på Jorden, där det mesta
Om än inte allt, genom ett teknikalitetens stelbenta regelverk
Är fastfruset, låst i sig självt
Där det, genom ett själlöst datorprogram
På förhand är bestämt, så här skall det vara
Och inget mer med det
Om du gör si, då blir det så
Inget, om detta finns mer att diskutera, disputera
Regler är regler, i ett system av mörka krafter implementerat
Regler är till för att följas, lydas, punkt slut
Blind lydnad till norm upphöjd
Det egna ansvaret
Till återvinningen förpassat
Om du inte dessa normer accepterar
Från massmedvetandet dig åtskiljer, har du inte
Under militärtjänsten lärt dig att gå i takt
Så som befälen dig lärt
Då blir det konsekvenser, permissionsförbud
Ord och inga visor, mörkret sig aldrig förnekar, i det teknikens
Själlösa påfund, som blivit människosläktet pådyvlat
Människan sin fria vilja berövad
Hur kunde en själlös robot, något det minsta förstå
Vad livet i grunden handlar om
Människan sedan urminnes tider
Fastnat i ett spindelns nät
Hämmande regler i all oändlighet
Illistigt skapade av de mörka hattarna, med avsikt
På mammons altare, med så kallade rikedomar sig förse
Stor, stark, vackrast, där allt om yta handlar
Bara att kolla upp, vad en del sajter har att förmedla
Från dag till annan
Girigheten saknar gränser
Upphöjd till norm, kärleken i dess djupaste mening
Empati medmänsklighet, barmhärtighet, flexibilitet
Till bakgårdens soptipp förpassade
Ja, så här må man på sin egen kammare fundera
Över tingens ordning, eller snarare oordning, filosofera
Men ändå, gott folk
Hoppet, det sista som människan överger
Detta, det nuvarande systemet är så baktungt självdestruktivt
Att det är dömt gå under, sig självt förgöra
Meningslöst i öknen ropa
Det som behövs här och just nu, civilkurage
Och lite extra tålamod
Detta samhällets nuvarande
Teknikalitetens själlösa system, så obalanserat baktungt
Att människor i stora skaror på djupet börja fundera
Revolterar, sätter sig upp mot eliten
Den självutnämnda
Det rådande systemet
På god väg att falla samman, av sin egen tyngd
Sig självt förgöra, det knakar redan i fogarna, i morgon
Skall anden ur flaskan släppts fri, allt skall
Till sitt Gudomliga frihetens ursprung
Återställas
Med detta sagt
En påminnelse om en poetens ord
En mästare, i en länge sedan gången epok
Långt före sin tid, med förmåga i framtiden se in
Här några ord ur minnet sprungna
Frihet är det bästa ting
Som sökas kan all världen kring, med frihet
Följer ära
Hög tid, i dessa yttersta dagar
Till medvetenhet vakna upp, vi har länge nog
Och mer därtill, i omedvetenhet sussat gott
I Törnrosas mjuka, förföriska famn, sagt ja och amen
Till vad som än oss pådyvlats av eliten
Den självutnämnda
Några trösterika minnesord
Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går
Där oskulden och friden tätt följde mina spår
Som avslutning på denna, lite längre berättande dikt
Några bevingade ord, som förebådade något oförväntat nytt
Vid den punkt, där livet var på väga att byta riktning
Såväl som spår
Ord som oanmälda, helt oförväntat
Kom till mig i en länge sedan gången tid
Av någon där ovan, som ville mig väl
En liten ledtråd, som förberedelse
För det som osökt, helt oförväntat var på väg
Den tidlösa tiden, den formlösa formen
Det ogripbara gripbara, det ofattbara fattbara
Led mig Du Allvise, den väglösa vägen
Mot den punkt, där allt är ljus
* * *
Mottaget av Per Beronius
——————————————
