Dikt via Per Beronius; De små barnen, 29 december, 2017
Ämne: De små barnen
Meddelande:
Några Mästarens ord
i en länge sedan gången tid
låt barnen komma till mig
de hör Himmelriket till.
Ord, som i dessa dagar
äger sin fulla giltighet.
Ingen kan förhindra
de så kallat vuxna, att nävrätten ta till
strida mot varandra.
Men vi må minnas
när dessa satans otyg händer
skall de små barnen.
Under alla omständigheter skyddas
tas omhand.
Här står absolut
inga genvägar till buds.
Det om detta, för denna gång
må de sovande, de som av feghet
tittar bort, väckas.
En underlåtelsens synd
är också en synd.
Här har alla och envar, sitt eget ansvar
Ingen av oss, kommer vårt personliga ansvar
undan.
Ett foto, som i sinnet etsat sig fast
en liten pojke, kanske 10 år, som i närheten
av stridens hetta, bär sin lilla syster eller bror
i sin beskyddande famn.
Må foton, av detta slag
vara de absolut sista, innan mänskligheten
i sin helhet, till sin fulla medvetenhet vaknat upp
ur sin omedvetenhetens sömn.
* * *
Av Per Beronius från den eteriska världen mottaget.
_________________________________________
__________________________________________________
En liten pojke, halv-annat år gammal, bredvid sin pappa i ett
sällskap av till ålder vuxna, ivrigt samtalande med varandra
Den lilla pojken till sin pappa vädjar, lyssna på mig, visa att du
mig ser, ge mig blott ett litet tecken, att även jag finns till, om än
till det yttre, i mindre format än ni andra, men hans röst, ohörd
förklingar, som stod han på en öde strand, ropade sin bön, ut
mot det tomma havet, när skall vi till ålder vuxna kommit dithän
att på barnen lyssna, att dem visa, att vi dem ser, även om de
till sitt yttre format, är mindre än vi andra.
(självupplevt).
Denna dikt hämtad ur boken
Spårljus, Del 2, Människan.
Utgiven 2004
__________________________________________________