Dikt via Per Beronius, Ordlek, 19 september, 2018
Ämne: Ordlek
Gåvor och gengåvor, en lek med orden
ordens magi, människan kom inte till Jorden
för att sitta bekvämt i fåtöljen och rulla tummarna
eller i hängmattan ligga, skåda in i himlen, den evigt blå.
Människan kom till Jorden, av helt andra skäl, och nu över
till denna dagens huvudämne, gåvor och gengåvor.
Vad allt, det än vara må, din syster eller bror, i kärlek du vill
skall komma till dig åter, likt bumerangen, som känner sin väg
genom rymden, den för det mänskliga ögat osynliga.
Det människan av kärleken vill, hör evigheten till, den tidlösa tiden
den som ej har början, saknar slut.
Kärleken, den ovillkorliga, tillåter sig aldrig likt ett moln
på himlasfären, gå upp i rök.
Av Änglavärlden är kärleken, den som inte söker sitt
menad att för evigt vara.
Kärleken, med sina följeslagare, Skönheten och Sanningen
lever sina eviga liv, så som det av Skaparen, Moder/Fader Gud, är menat.
Må denna ordens saga påminna, inget, i sten är hugget
allt, vad än det vara må, menat att leva sitt liv
begränsningar förutan, helt och fullt ut.
Och här tar denna ordlekens saga slut
med en påminnelse om Mästarens Jesu ord, de små barnen
hör Himmelriket till.
Måhända, denna saga kommer åter
om än i en ordens annan form, färg och skepnad.
En ordens lek, en lek med orden, och varför inte
inget är, vad det utger sig för att vara, något i en stillhetens
och meditationens stund att begrunda.
Efter allt käbbel, som sig utspelat inför öppen ridå
efter det senaste valet, vilket detta, nu än vara må.
* * *