Dikt via Per Beronius; Ordlek i tidlösheten, 24 november, 2018
Ämne: Ordlek i tidlösheten.
Meddelande:
“Blinka lilla Stjärna där, hur jag undrar var du är”.
En ordens lek, och varför inte, i denna tidlöshetens tid, där det mesta
för att inte säga allt, börjar om på något väsensskilt nytt, denna gång
från en medvetenhetens högre utsiktspunkt.
Sent omsider, börjar människan förstå, till Jorden vi föddes
i det lilla spädbarnets skepnad, för att lära om oss själva
lära om varandra, om det som där ovan, där nedan
och överallt är, inget nämnt, inget glömt
livsmysteriet, ej helt enkelt
att genomskåda.
Från den ena dagen, till den andra
från morgon till kväll, och så vidare, i varje
den icke existerande tidens ögonblick, börjar livet om
på något väsensskilt nytt, i den tidlösa tiden.
Med en påminnelse om orden
och en reservationen, att minnet inte sviker.
“Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten, större
än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten.
Där är varmt, och där är kallt, Lasse, Lasse liten
men Gud råder överallt, Lasse, Lasse liten.”
* * *