Dikt av Per Beronius

Tema: Sprunget ur Hjärtats djup

En ny dag, en ny ton, en ny färg

En ny form

Än en gång

Går Solen upp i öster

Sänder sina kärlekens ljusa strålar

Till en prövad mänsklighet, där polarkylan sveper

Över land och sjö

En dag som alla andra, och ändå ingen annan lik

En värld i uppror, där sinnen kokar över

Sinnen, som i öknen ropar

Vart bär det hän, varför är jag här

På just denna planet

Vad var det som fick oss att söka en boning

På denna prövningarnas himlakropp

När det finns oräkneliga planeter

Som välkomnar oss i sin öppna mjuka famn

Där ordet konflikt är ett okänt begrepp

En fråga så god som någon ann

Ja, så må vi frågorna ställa

Tills evigheten tar slut

Frågor utan svar

Men det måste finnas en mening

Med allt som händer, allt som oss sker

Annars skulle vi inte vara här, där vi är just nu

Medan nordan sveper över land och sjö, ty inget händer

Av det vi kallar slump

Evolutionen styrs

Från en högre kärlekens nivå

Frågor vi må ställa utan att få svar

Tveksamheten monumental

Men människan är en modig och tålmodig själ

Som det mesta prövat på under sina färder

I de Kosmiska domänerna

Där Hoppets Stjärna

För evigt lyser

Men nu till pudelns kärna

Ty nu är det bara några fåtalets andetag kvar

Innan den illusoriska tiden tar slut

Mänskligheten skall vara

I Himmelriket åter

För så är det sagt, så står det skrivet

Och så kommer det att bli

Bara att härda ut, några få ytterligare andetag

Medan polarkylan fortsätter att svepa

Över land och sjö

Prisa Gud

Som med ett budskap till var människa kommer

Din famn är av rosor fylld

*   *   *

Mottagen av Per Beronius

————————————————