Dikt via Per Beronius, 12 oktober
En kärlekens, skönhetens och sanningens lovsång till livet
Jorden, Tellus, den blå planeten, Moder Gaia, den kärlekens Gudinna, som så generöst mänskligheten föder.
Har i evigheter varit en utstött planet, avskild från den kosmiska gemenskapen.
Genom de mörka krafternas försåtliga spel
Egoismens frodats, de mörka hattarna, efter eget godtycke och bevåg styrt och ställt-
Så som det dem, av egot fångade behagade, med målsättning att Jorden i sin helhet, kupp-artat tar över.
De ljusa krafterna satta på undantag
Men krukan går tills den spricker, i dessa, den yttersta tidens nådens dagar
Har en uppvaknande mänsklighet fått mer än nog, unisont sagt ifrån på skarpen
Det räcker, det är nog, nu tar vi inte mer av dessa satans beläten emot
Med sitt udda, fördärvliga gyckelspel
Tiden går mot sitt slut, evighetens nu, tar en gång och för alla över
Kalendern med sina unika dagar övergiven
Söndag, Solens dag, Måndag månens dag. Tisdag, Tyrs dag, Onsdag, Odens dag, Torsdag, Tors dag, Fredag, Freias dag Lördag, lögardagen, den dag där vi tvättade oss efter veckans arbetsdagar i vårt anletes svett
På åkrar och ängar
Orsak och verkan som tvillingar föds
Det är dags för de mörka att en gång och för alla lämna sina jordiska revir
Moder Gaia, likt Fågel Fenix reser sig ur askan, har fått kraften åter
Den kärlekens, skönhetens och sanningens kraft som ingen
Har något det minsta att sätta emot
Nu är det menat att Jorden för evigt skall vara en ljuset planet
En föregångare i det kosmiska spelet, där alla människor lever i frid, fred och sämja med varandra
Djuren, våra systrar och bröder, aldrig mer skall användas som föda
Respekteras som de själar de är
Naturen aldrig mer skövlas, till oigenkännlighet förvanskas
Mörkret har inget det minsta att ljuset, kärleken, skönheten och sanningen att sätta emot
En uppvaknande mänsklighet släpper inte taget
Mörkret har inget det minsta att sätta emot, haft sin mer än väl utmätta tid
De mörka hattarna har inget annat väl än att krypa till korset, när sanningen från dag till annan i sin fulla vidd
Sig uppdagar, kärleken en gång och för alla tar över herraväldet på Jorden
Så som det av Moder Fader Gud var menat, när Gud uttalade orden, varde ljus, och ljuset blev till
Uppvaknandet tid har oemotståndligt tagit sin början, loven Herren, Halleluja, Halleluja
Dessa ord vill jag tillägna min Mamma Rut, språkvetare
Hon som gav mig livet, men, lämnade det jordiska alltför tidigt
Innan jag medvetet fick henne möta
Men under hela min livstid, som en extra skyddande Ängel har gått vid min sida
Utan att detta jag haft möjlighet att detta förstå
Tack min älskade Mamma Rut
* * *
————————————–