Dikt via Per Beronius, 16 maj

Tema: Kvartetten som inte lät sig sprängas

Den tidlösa tiden
Den formlösa formen, det ogripbara gripbara
Det ofattbara fattbara

Ytterligheterna varandra berör
Ord, oombett ur Hjärtat
Sprungna

Allt är som det är
Hur kunde det något annat vara
Jag är den jag är, ett obestridligt faktum
Låt det så vara

Det yttre och det inre
Hur stor är skillnaden, mellan dessa båda begrepp
Om inte ganska så ansenlig

I det yttre, inget annat
Än den illusoriska tidens dimmor
I det inre, Allt Som Är, i ögonblickets
Eviga nu

I det yttre
Står absolut inget av värde av finna
Ett tomhetens rum, som överlevt sig självt

Det yttre att likna
Vid ett egenskapat fängelse
Det är i det inre, den verkliga verkligheten
Står att finna

Så vad göra här och just nu
Om inte härda ut, när demonerna
Från den yttre rymden tränger sig på
Allt på ett ögonblick sig förändrar
Till något okänt nytt

Kärlek, skönhet, sanning, intelligens
En oemotståndlig kvartett

Som inte
Av de yttre demonerna låter sig sprängas
Oemotståndligt står emot

Sjung och var glad
Den nya evighetens tidlösa tid
Till Jorden, Moder Gaia, är kommen

Att här för evigt ha sin boning
Striden är över

Människan har
Med tydlighetens tydlighet visat
Vem hon i sanning är

Så som hon var
I det ögonblick, när Moder/Fader Gud
I begynnelsen skapade människan

*  *  *

Mottaget av Per Beronius
——————————————————–