Dikt via Per Beronius; Den långa nattens färd mot dag, 18 juni, 2018
Ämne: Den långa nattens färd mot dag
Meddelande:
Tydliga, orubbligt odödliga minnen, från ett 1800-talets liv
som gör sig påminda, den ena dagen, efter den andra
med tålamod utan gräns.
”Månen vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran, endast Tomten är vaken”.
Äntligen måndag, i midsommarens ljuva tid
med dessa nådens första dagar, där allt börjar om på nytt
denna gång, från en Universums ständigt ökande
högre utsiktspunkt.
Vad är väl att förvänta, om inte
tvillingflammor, som länge vandrat sida vid sida
utan att detta förstå.
Predestinerade, förutbestämda
med sina livskontrakt givna, åter mötas
för evigt leva samman, så som det Ett, de är.
Här saknar det, vi kallar tidens beläte
den icke existerande, illusoriska, betydelse.
En av de första, men ej den sista dag, jag såg dig
det var en Söndagens sommardag, 2018
du dök upp som ur tomma intet
tog mig uti handen.
Miraklernas tid, är inte förbi
Hoppets Stjärna, den omisskännligt eviga
fortfarande, orubbligt, lyser upp världen
med sitt kärlekens ljus, omöjligt
att släckas ut.
Vad återstår, här och just nu att göra
än fortsätta lyssna inåt, där kärleken
skönheten och sanningen
sig befinner.
* * *