Dikt via Per Beronius; Enheten, allt och detsamma, 25 september, 2018
Ämne: Enheten, allt och detsamma.
Ännu en gång, en påminnelse
inte minst i dessa valfiskens tider, där de verbala svärden svingas
i alla tänkbara riktningar, höger vänster, framåt bakåt, uppåt neråt
och så vidare, så som det själv väljer.
Detta kan inte sägas, mången gång nog
det finns inget egots vi, det finns inget dom andra
vi är alla ett, en och densamma, om än illusionen
synen till oigenkännlighet förvränger.
Kärleken, den villkorslösa, den som inte gör skillnad, åtskillnad
den som inte söker sitt, månar om sina systrar och bröder
med en påminnelse om Mästarens ord, älska din nästa
så som dig själv.
Hur finna vägen, till Himmelriket på Jorden åter
det som var, i en evighetens gången tid, innan ormen
slingrande sig uppdagade.
Edens Lustgård, gick sitt öde tillmötes
synen, den förvrängda, fick människan att vända sig
mot sina systrar och bröder.
Egot, det som blott söker sitt
tog kommandot på kommandobryggan
den, varifrån fartyget styrs, manövreras.
Hur finna vägen, till kärlekens
skönhetens och sanningens rike åter
det, där egot fått mer än nog av sitt.
Tusenårsriket tålmodigt väntar, att vi alla och envar
skall vakna upp, till vårt äkthetens jag, det som inte söker sitt
låter sig enbart styras, av kärleken den odödliga, ovillkorliga.
Något, för oss alla och envar att begrunda, meditera över
i en stillhetens stund, där stormen bedarrat, vi funnit vägen åter
till vårt enhetens äkta jag, prestigen, till sophögen förpassad.
* * *