Dikt via Per Beronius; Ett evighetslångt skrotfärdigt arv, 2 augusti, 2017
Ämne: Ett evighetslångt skrotfärdigt arv
Patriarkatets svanesång, barlast i skeppet
ett urgammalt, många tusenden årens styrelseskick
har inte längre något det minsta på planeten Jorden
att göra.
Med buller och bång, skåpat ut sig självt
allt dess förtroendekapital, till sista öret förbrukat.
Hur kunde det bli så här, obegripligt
där en liten självutnämnd, så kallad elit
i männens skepnad, satt sig på sina höga hästar.
”Kvinnan tige i församlingen” första Korinthierbrevet
patriarkatet, efter eget gottfinnande och behag
styrt och ställt, under en skammens evighetslånga tid
man tar sig för pannan.
En fråga, när man i backspegeln tar sig en titt
hur kunde det bli så här, vad är väl detta, om inte
ett vilda västern, som fortfarande pågår
inför en sandlådans öppen ridå.
Än en gång, hur kunde det bli så här
inget självklart svar givet, men i dessa de yttersta dagar
har dårskapen slagit sig självt ur brädet
satt sin sista potatis.
Försåten genomskådade, efter en fartblindhetens tid
av satan i egen hög person låter vi oss
inte längre manipuleras.
De mörk hattarna, har inte längre något det minsta
de vita att sätta emot, droppen, efter 13000 år
urholkat stenen.
Vem har väl något, det brusande
glädjefyllda vattenfallet, att sätta emot.
* * *
Av Per Beronius från den eteriska världen mottaget.
———————————————————————-
