Dikt via Per Beronius; Fångenskapens 13000 år är över, 19 juni, 2017
Ämne: Fångenskapens 13000 år är över
Efter 13000 år av tordön på Jorden
åskans urskillningslösa mullrande och härjningar
med sina blixtarnas sken, blev det oväntat
helt knäpp tyst.
En öronbedövande tystnad, vad har hänt
vem är väl den som känner
sig själv igen.
En kärlekens och tystnadens tsunami
den som inte söker sitt, breder ut sig över planeten.
Det som varit, har varit med råge
har haft sin väl utmätta tid, för att aldrig mer
komma åter, repris ej av nöden, överflödig.
Läxan lärd, nu är det kärleken den ovillkorliga
som skall besitta Jorden, inte en dag
för tidigt.
Väntan har varit lång, evighetslång
under oräkneliga inkarnationer
med utsuddat minne.
Miraklernas tid
är uppenbarligen inte förbi.
Allt som är, har sin egen Gudomliga mening
mörkret lärt oss mycket
om våra egon.
Nya lärdomar, helt nödvändiga
för evolutionens fortbestånd, livet
så omsorgsfullt och vist ordnat.
Det som testat människan
till hennes yttersta gräns har varit för gott
gjort sitt, för att aldrig komma åter.
Läxan lärd
mörker är mörker, ljus är ljus
aldrig, de i samstämmighet möts.
Ljuset släcker mörkret ut
mörkret handfallet, när ljuset möter.
Allt, till sitt minsta kommatecken
har sin Gudomliga mening.
I dessa, de yttersta av dagar givna
är det förlorade fåret återfunnet.
Moder/Fader Gud
lämnar aldrig något det enda av sin barn.
Bortom synhåll
åt sitt ensamhetens öde.
* * *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
———————————————————————-