Dikt via Per Beronius; Fragment ur en nutidens skapelseberättelse, 13 september, 2017
Ämne: Fragment ur en nutidens skapelseberättelse
Meddelande:
Ingen dag, någon annan lik
varje dag, vardag så som helgdag, helt unik
med sin speciella framtonings vibrationer.
I färgskalans hela spektrum
från rött till violett, från basens lågfrekventa toner
till diskantens högfrekventa.
Mångfalden, ett överlevnadens villkor, den förutan
vore vi ej på Jorden, enfalden är inte tillfyllest
den har inget på Jorden att göra
och varför det.
Vi behöver varandra, Jorden, av Moder/Fader Gud
ej tänkt att vara en snustorr öken.
Gårdagen har gjort sitt, morgondagen i väntan på sin tur
människan en modig själ, väl medveten vad som
förväntades, när hon ansökte om tillträde
till Jorden, detta Kosmos´ Universitet.
Ett oräkneligt antal år har förflutit, sedan Adam och Eva
människans urfader och urmoder, såg dagens ljus
när friden och freden var allenarådande
innan något oförväntat hände.
Nakenheten, så som ur tomma intet, klev in på scenen
oskulden förlorad, sedan dess har mycket, det ena
och det andra vänts upp och ner.
Det har runnit en oräknelig mängd vatten under broarna
och nu är vi där vi är, ett obestridligt faktum
kliar oss frågande i nacken.
Vad har vi av framtiden att förvänta, det beror
på mänsklighetens kollektiva medvetande.
Gårdagen har gjort sitt, morgondagen ännu ej här
påminner om ett cirklande flygplan, som väntar
på ett meddelande från tornet, dags att landa.
Det är i det tidlösa nuet, vi har möjlighet att agera
påverka det, som i kulissen bakom oss väntar
alla och envar, har vi i det tidsbefriade nuet
vårt eget ansvar, hur framtiden
sig skall gestalta.
Mångfalden ett villkor
för mänsklighetens överlevnad
men ändå, med detta sagt, om sanningen skall fram.
Du är jag, jag är du, alla är vi ETT
en och densamma.
Åtskillnad inget annat än
ett illusionens spel.
* * *
Av Per Beronius från ovan mottaget att vidarebefordras.
—————————————————————————
“Alla är vi barn av vår tid, hur kunde vi något annat vara,
när sent omsider i backspegeln blickar åter, ser en repris
av den teaterföreställning vars ridå gått ner kanske vi oss
frågar, men hur kunde jag väl göra så det fanns ju alternativ
du Jordens barn som denna tanke tänker, du gjorde allt
som stod i din makt, det räcker, det är nog, så minns då
du som i backspegeln blickar åter, alla är vi barn av vår tid
så gråt ej mitt barn, vad kunde du mer väl göra, det är nu
dags, teaterföreställningen i det förgångna lämna därhän
det är nu dags att minnas, vi är nu alla barn Av En Ny Tid.”