Dikt via Per Beronius; “Och ändå rör hon sig”, 21 november, 2017
Ämne: “Och ändå rör hon sig”
Meddelande:
“Snön lyser vit på taken, endast Tomten är vaken”
ord, som passar in denna dag.
Jorden fortsätter att rotera, kring sin axel
så som hon, Moder Gaia har gjort, sedan urminnes tider
där Gud uttalade orden, varde ljus och ljuset blev till.
Slutet av november, nära den norra polen
kylan tränger in i märg och ben.
Blott ett fåtal, kan räknas på ena handens fingrar,
möter, under den dagliga skogspromenaden
längs toppen av den underskönt vackra dalen
med sina livets oräkneliga uttryckssätt.
Större delen folktom
endast husen i legio, vittnar om
att Jorden fortfarande är bebodd.
Avlövade träd, trotsar kylan
i väntan, att den kommande våren
skall sig uppenbara.
Det är så tyst, att man kan höra
när knappnålen genom lufthavet faller.
Vad är det som väntar
i dessa tystnadens dagar
vad är det, som bakom kulisserna försiggår.
Med sannolikhetens mått
i morgon kommer inget längre
vara sig det minsta likt.
Mörkret gjort sitt
har inget längre, något det minsta
ljuset att sätta emot.
Snön lyser vit på taken, endast Tomten är vaken
“och ändå rör hon sig”.
* * *
Från det där ovan, av Per Beronius mottaget
————————————————————
—————————————————————————
Tomrummet jag sporde, vem är du, var kommer du ifrån
var föddes du, tomrummet mig svarade, jag är allt och
ingenting, jag kommer från den punkt där inget ljud sett
dagens ljus, av evigheten är jag född, i min sfär ryms
jordklotet och oändligt mer därtill på ett knappnålshuvud
tomrummet tystnade, omslöt mig med sina änglavingar
och försvann, så förflöt oändlig tid, i evigheten återfödd
tomrummet jag återfann.
Denna text hämtad ur boken
Ropet från Kosmos
Nedräkningen
Har börjat
utgiven 2008
_____________________________________________