Dikt via Per Beronius; Ord ur Hjärtat sprungna, 22 juni, 2017
Ämne: Ord ur Hjärtat sprungna
Tålamodet tryter
Den evighetslånga striden
mellan de mörka och de ljusa hattarna
går mot sitt definitiva slut.
Ingen tvekan längre
tvekan hör blott den tvehågsne till.
Av övermodet styrda
har de mörka satt sin sista verbala potatis.
”Vi och dom”, separationen sig ej förnekar
vi är många, dom andra, de ljusa, är få
saknar möjligheter få oss på fall, men ack
vad mörkrets proselyter bedrog sig.
Droppen oemotståndligt urholkar stenen
som alltid, går övermod före fall.
Och nu, är det slutgiltiga fallet initierat
omöjligt att förhindra, vem är väl den
som lyfter sig själv i håret.
Templet, moske´n
eller vad än, det av de mörka kallas
i dessa dagar, av mörkret självt, sprängt i luften
att det inte i fiendens ägo må falla.
Denna mörkrets klenod
avsedd att för evigt existera, fungera
som en symbol, för de mörka krafternas ointaglighet.
Men de mörka hattarna grundligt bedrog sig
med ett utnött uttryck, människan spår
men det är Gud som rår.
Övermodet, satt krokben för sig självt
nu är vi äntligen där.
Återfärden mot Himmelriket på Jorden
på snabbspåret växlat in.
Mörkrets styresmän, patriarkatet
för självfallet är det som alltid män, faller som käglor
inte en dag för tidigt.
Kvinnorna, de utstötta
återtar sin självfallet rättmätiga plats.
Det finns inget ”vi eller dom”
allt är en enhet, en och densamma
illusionen synen förvränger.
Dominoeffekten sig ej förnekar
trumpeten, en av dessa mörkrets fanbärare tystnar
luften tog slut.
Mörkerkrafterna har en gång och för alla
haft sin 13000 år långa, väl utmätta illusoriska tid
må de återvändo förutan, för evigt vila i frid.
Av satansverserna har vi fått mer än nog
dessa ord ur Hjärtat sprungna.
* * *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
———————————————————————-
