Dikt via Per Beronius, Själens spegel, 3 september, 2017
Själens spegel
Vad bär väl denna dag
där allt är tyst och stilla, i sitt sköte.
Elektronerna
ej längre kring atomkärnan cirkulerar
molekylerna tagit en välbehövlig vilopaus
upphört att vibrera.
Kvantmekaniken lämnat arenan, tagit semester
denna dag unik, ingen annan det minsta lik.
En eftertankens vilostund, i sinnesrons hägn
funderar inte över livets mysterium, låter det vara
så som det av Skaparen är menat.
Sinnets ro, som omväxling till stormars härjningar
där det är menat, alla stenar, skall vändas upp och ned
mörkerkrafternas ogräs rensas bort
en gång och för alla, för gott.
En sinnesrons ofrånkomliga storstädning
efter mångfaldens dagar, där de verbala svärdsklingorna
svingats, människan utmanats, testats till hennes
yttersta gräns, utan att något det minsta veta
vart gårdagen, in i dimlandskapet
tagit sin tillflykt.
Morgondagen, i tålmodig väntan
utan att veta på vad.
Nuet, ögonblicket, det tidlösa, vår enda egendom
och det är då inte lite.
Tag väl vara på stunden, förslösa den inte på sådant
som saknar mening, ögonblicket, det tidlösa
det enda vi äger.
Meningslöst, att samla egendomar på hög
där de blott av mott och mal förtärs.
Det är i vårt innersta inres väsen
vår enda egendom har sin boning.
Spegel, du på väggen där
berätta i klartext, tala om, vem
i mitt innersta inres väsen jag är.
Hur kunde vi överleva
varje det minsta andetag förutan
något att begrunda, i en tacksägelsens
stilla stund.
* * *
Av Per Beronius, från den eteriska världen mottaget.
———————————————————————–
