Dikt via Per Beronius, Tidens reträtt, 8 juni, 2017

Ämne: Tidens reträtt
I dessa, de yttersta förunderliga dagar
krymper tiden, för att till slut helt försvinna
i tomrummets tomma inte.
Hur kan detta förstås
vi behöver inte förstå, bara inse att något
i vårt innersta inre från dag till annan sig förändrar.
Dagarna, den ena efter den andra, allt kortare
inget, så som det förut varit, längre sig likt.
Ingen och inget, har något det minsta
den verkliga verkligheten att sätta emot.
Fullmånen på himlens valv sig uppdagar
med ständigt krympande tidsintervall.
Inget längre, som sedvanerätten bjuder
så som vi vant oss vid.
Det som länge sagts
tiden, i denna vår nuvarande tredimensionella
drömmens begränsade värld, blott en illusion.
En av sinnet konstruerad anomali
på väg att helt försvinna, när vi steg för steg
i vårt anletes svett vandrar mot Himmelrikets höjder.
Det går inte längre, helt omöjligt
att hålla tidsbegreppet kvar i sinnet.
När det helt är borta, i tidlöshetens revir klivit in
är tidsillusionen för evigt, helt satt ur spel.
Världsbilden totalförändrad
inget längre, så som det varit under tusenden
sinom tusenden år, sig likt.
Vad annat göra, än vid detta sig vänja
Guds vilja allt annat överordnad.
Fullmånens ljus, hoppets Stjärna
människan aldrig lämnad
åt sitt ensamhetens öde.
*  *  *
Från den eteriska världen mottaget av Per Beronius
———————————————————————-

You may also like...