Dikt via Per Beronius; Tidsillusionen, 9 juni, 2018

Ämne: Tidsillusionen
Meddelande:
Människans resa, mot Himlens höjder
för varje kliv, vi tar på Jakobs stege
mot Himmelriket på Jorden, blir det, vi kallar tid
alltmer suddigt luddigt, och varför det.
Det människan kallar tid
blott och bart ett surrogat, en illusion
som inte hör den verkliga verkligheten till.
Tiden inget annat än en artefakt
en konstprodukt, vi använder, för att komma i rättan ”tid”
i våra göranden och låtanden, så som, när tåget
enligt tidtabellen, från perrongen avgår.
När vi kommit tillräckligt högt, på Jakobs stege
det omedvetna bakom oss lämnat, helt medvetna blivit
försvinner det mänskliga tidsbegreppet helt och hållet.
Då har vi klivit in, i det tidlösa nuets revir
i Himmelrikets tidlöshet på Jorden.
Inte helt lätt att förstå, det måste upplevas
vad annat göra, än tacka och ta emot
när  armbandsuret, kalendern, hjälper oss
att komma i takt med våra systrar och bröder.
Livet på Jorden, så finurligt ordnat
för det mänskliga sinnet, helt ogripbart, obegripligt.
Men det är inte nödvändigt
vi behöver inte förstå, bara att finna sig i.
Stjärnorna på himlavalvet lyser
vad än på Jorden, vi ägnar oss åt.
*  *  *
——————————————————————————
Så lätt att trampa fel, i diket hamna, när vägen av dimma
är dold, hur hantera livet, vad göra, när sikten är skymd
vägen i ett dimhöljt töcken försvunnen, när ovissheten råder
vad morgondagen i sitt sköte bär, kanske helt enkelt livets
villkor acceptera, stanna upp, sätta sig vid vägens kant
tålmodigt vänta, tills dimman skingrats, låta framtiden
med sina gåvor, komma oss tillmötes.
Denna dikt hämtad ur boken
Daggdroppar i  Gryningsljus
utgiven 2005.
——————————————————————————

You may also like...