Dikt via Per Beronius; Varandets färger, former och toner, 6 oktober, 2017
Ämne: Varandets färger, former och toner
Meddelande:
Vad är det att vara, vad är det att finnas till
i en vilans stund, där livet sig uppenbarar
från sin allra bästa sida.
Här saknas orden, något annat måste till, men vad
en gåta, svar förutan.
Att vara, att finnas till, vad något annat är det, än ett
mirakel, om än prövningar, med sina regnbågens olika
färger, former, mönster och toner, möter.
Från rött till violett
från det mörkaste mörkret, till det ljusaste ljuset.
Mångfalden, en naturens nödvändighet
ett ovillkorligt villkor, för livets fortbestånd.
Om allt och alla, vore identiskt lika, livet en omöjlighet
så det är, så det har varit, så det för evigt, skall förbli
en naturens ofrånkomliga nödvändighet.
Gårdagen gjort sitt, morgondagen i väntan på sin tur
på estraden kliva in, så här må vi fantisera, spekulera
improvisera, fabulera.
Fantasin, ett livets elixir
den förutan, vore vi inte på Jorden, denna
den underskönt vackra, eftertraktade planeten
en klenod i den Universella rymden.
Hög tid, egot aktersegla, bakom sig lämna
det har gjort sitt, haft sin väl utmätta, illusoriska tid
hör det förflutna, forntiden till, låt det där för evigt
vila i frid.
Den som dyrkar egot
hör inte denna planeten till
här väntar andra iordningställa planeter att ta över.
Människan visste, vad hon gjorde
i det ögonblick, hon tackade ja till erbjudandet
på Gaia, Moder Jord, denna pärla
i den universella rymden
ha sin boning.
Men ett är villkorligt givet
det gäller, att väl förvalta sitt Gudomligt givna
livets och existensens pund, något mindre än detta
räcker inte, i denna början, av Tusenårsrikets tid.
* * *
Av Per Beronius från den eteriska världen mottaget.
__________________________________________
______________________________________________________________
Jorden bävar, husen rasar, det jag omkring mig ser, liknar mer ett krigshärjat
land, med frågetecken svävande i skyn, i detta landskap av ruiner, ingen
människa inom synhåll jag kan finna, jag, som i går så många människor
omkring mig såg, som i går trodde mig om, att många vänner omkring mig ha
nu är ni alla borta, vart tog ni vägen, är ni under husen begravna, eller var ni
alla, blott en illusion, som i mitt inre jag skapat, och sedan projicerat ut, något
svar på denna fråga, kan jag ej få, ty inga redskap jag äger, att i ruinerna röja
upp, och ändå, av dessa ruiner omgiven, och utan någon annan inom synhåll
jag äger allt, ty ett medvetande jag har, och som redskap en fysisk kropp, dock
bland dessa ruiner kan jag ej stanna kvar, det är nu dags, att med det förflutna
göra upp, tacka för det, som det mig lärt, ett fast grepp om staven ta, och mot
det okända vandra, ett, ock jag vet, på denna vandring, allt stöd jag behöver
mig kommer att ges, av de osynliga vänner som omkring mig är, av de osynliga
vänner, som vad som än händer, aldrig någonsin mig sviker.
Ett utdrag ur boken, Spårljus Del 1, Jorden; Tankar i diktform om Moder Jord
om livet på Jorden, om livets villkor, och om livet det eviga, utgiven 2003.
______________________________________________________________