Söndagsmeditation kl 21.00 via Eva-Lena Johansson, 13 mars

Flykten

Ljuset lyste svagt i den mörka tunneln. Människorna vandrade tysta framåt och deras ansikten lyste vita i det svaga ljusskenet från de många facklorna, som männen höll i händerna.

Barnen var så trötta att de snubblade och kvinnorna fick hindra dem från att göra något ljud ifrån sig. Tiden tycktes ha stannat. Det enda som hördes var andhämtningen från människorna, när de skyndade sig fram genom tunnelsystemet. De tänkte alla på, att de snart skulle vara framme utom fara, bara de inte blev upphunna av väktarna. De bad till Gud om hjälp att hinna igenom, innan det hunnit uppdagas att de flytt.

De hade arbetat där nere i de underjordiska salarna. Männen hade brutit malm och kvinnorna hade lagat deras mat. De hade levt den mesta tiden i mörker och sorg och rädslan hade blivit deras följeslagare.

Så småningom hade de listat ut, att det fanns en väg ut ur det här mörkret och nu hade de inte många timmar på sig, innan de skulle bli upptäckta. De hade vandrat länge härs och tvärs som det kändes. Fanns det verkligen en väg ut ur det här mörkret? Vad skulle hända om de blev infångade?

Plötsligt hördes ett dån och alla stannade upp, lamslagna. Var de upptäckta? De kände paniken komma och deras hjärtan bultade. De började sakta gå framåt igen och hörde väktarna som närmade sig och skrek efter dem. Det är ute med oss hann någon tänka.

Precis när de var på väg att bli infångade kom de fram till en öppning i berget. De lyckades ta sig ut och i den stunden alla var ute, hörde de väktarna tätt bakom sig. De kastade sig ner på marken bakom några stenblock.

Vinden blåste dem lätt i ansiktet och de andades in alla dofter. Det rådde skymning och de såg den nedåtgående solen vid horisonten. Ingen av dem hade någonsin sett himlen eller upplevt gräs och träd. Det var en fullständigt ny värld, som uppenbarade sig för dem.

Märkligt nog kom inte deras väktare fram ur berget. Det var som om de inte kunde lämna berget utan var tvungna att vara kvar där inne.

Det här var en ny värld, som förföljarna tydligen inte kunde träda in i. De förstod, att det var här de hörde hemma och betraktade med förundran blommorna på marken och dimman som kom svepande i dalen där nedanför. Långt borta syntes en liten sjö och månen som började gå upp gjorde en gata av ljus i den spegelblanka sjön.

De var räddade. De hade kommit ut ur sitt fängelse och förföljarna kunde aldrig mer nå dem. Dessa var fast i sitt eviga mörker och de själva hade nått ljuset.

All lycka till dig.

Jag heter Eva-Lena och har lämnat min arbetskarriär som lärare bakom mig. Kanalerna som en gång stängts har återigen öppnats för mig och jag får skrifter intuitivt. Söndagsmeditationerna på denna sida är budskap jag kontinuerligt får för att förmedla till er.

Om ni är intresserade av vad jag tidigare intuitivt har skrivit har jag givit ut böckerna Den tidlösa tidens tid och Nyckeln till Lyckans Labyrint

Önskar du kontakta mig för att fråga något, tala om vad du tycker om meditationstexten eller köpa en bok så kan du kontakta mig på min e-mailadress evalena47@gmail.com