Dikt av Per Beronius
Tema: Avslöjandena väntar inte längre
Hög tid att tala klarspråk
Mummel i kön gagnar inte människan längre
Länge nog har det mullrat dovt i mänsklighetens djupa led
Vad menas väl med detta, låt mig förklara
Sedan tusenden år
Då Atlantis gick sitt öde tillmötes
Har mänskligheten levt i fångenskapens revir
Fjättrad av sin egen okunskap
Utan att protestera mot tidens och tingens orimliga ordning
Men tålamodet har sin gräns
Till vår fulla medvetenhet är vi här och just nu
I denna den yttersta tiden på väg att vakna upp
Börjat förstå
Vad som försiggår och varit bakom de stängda dörrarnas
Och dimridåernas slutna rum
Mänskligheten fått nog
Går samfällt, i stora skaror ut på gator och torg
För att protestera
En gång och för alla är det dags, den illusoriska tiden
Och annat av sådant, som hör obalanserna till
Att kasta över bord
Tiden, mänsklighetens värsta gissel
Som med knutna nävar hållit oss borta
Från Himmelrikets välsignelser
Och likt nickedockor vi låtit oss styras
Utan att något om livets Gudomliga syfte och mening förstå
För den självutnämnda överheten skrapat med foten
Av rädsla att i onåd falla
Mången som spelet genomskådat
Vägrat att i styresmännens led rätta sig in, har ett högt pris
För sitt mod fått betala, något vi idag kan bevittna
Avslöjandena väntar inte längre
Av tidens snaror har vi låtit oss fängslas i små krypin
Där vi ägnat oss åt futiliteter, utan att livet
På dess eget villkor leva, så som det
Av Gud är menat
Tiden och tyngdkraften på våra fysiska kroppar parasiterat
Gnagt på oss med det vi ibland lite skämtsamt
Kallat tidens tand, utan att något om allvaret
Det bakomliggande förstå
Tiden tärt på människans kropp
Tills vi av åldrandets anomali fallit från det fysiska livet bort
Själen lämnat sitt kroppens tempel
Åt sitt förgänglighetens öde
Vår fysiska kropp, denna Gudagivna gåva
Tänkt av Gud, bortom åldrandets tillkortakommanden
För evigt existera i sin ungdomlighetens
Och skönhetens perfektion
Vår fysiska kropp, denna klenod
Som i begynnelsens odödliga perfektion blev oss given
Menad att låta oss bortom tidens och rummets domäner
Med blixtens hastighet färdas utan begränsningar
Från Universums ”ena sida till den andra”
På ett ögonblick möta våra systrar och bröder
Var än i världsalltets zoner vi oss befinner
Men inget för evigt varar, det dunkla spelet genomskådat
Här och nu tar mänskligheten som en, sin Gudomliga
Fullkomlighetens gåva åter
En gång och för alla, tar vi för evigt farväl
Av tidens och rummets domäner
Resan blev lång, med lärdomar i mångfald
Ett lätt bagage att bära med sig på vår fortsatta resa
I Universums väldiga rymd
Må det helheten gagna
* * *
Mottagen av Per Beronius
———————————————————-