Dikt via Per Beronius, 1 december

Tema: Vinden ha  vänt från nord till syd, allt blir oåterkalleligt bättre

Natten flyr
Den nya dagen gryr, med sitt outsläcklig ljus

Det som under tusenden och åter tusenden år på Jorden sig utspelat
Skall aldrig mer komma åter, har för evigt gjort sitt, i detta
Sedan evigheters makabra spel

Läxan lärd, den nya världen
Tusenårsriket i födslovåndor, något
Som kan kännas av rejält i märg och ben

De mörka krafterna, av rädslan styrda
Klamrar sig desperat fast vid masten av det sjunkande skeppet
Ett är givet, ett med visshet vi vet

Hur än mörkerkrafternas despoter sig beter
Med ambitionen, kapa åt sig människans Gudagivna fria vilja given
Skamlöst fortsätter i sina försök, hålla människan i tukt och förmaning
Är allt detta oförblommerade försåt på förhand
Till misslyckande dömt

En naturens självklarhet
Omöjligt för mörker att ljus radera ut
De Gudomliga naturlagarna från ovan till nedan
Låter sig aldrig förändras

Vad göra, i dessa slutstridens dagar
Än med förtröstan och förväntan, vänta och se
Hur världen skall sig te, när det sista vapnen, fysiska eller verbala
En gång och för evigt desarmerats, sopats bort
Från Moder Gaias yta

Stridslarmet ett minne blott
I fjärran, bortom bergen försvinner, tynar bort
Vårsolen inom kort, några penndrag bort, åter sprider
Sitt omistliga ljus över nejden

Allt andas sinnesfrid och fred
Den nya världen, med Kärlekens Gudinna
I den violetta flammans klädnad, på arenan träder in

Mörkret på Jorden för evigt drar sig undan
Till insikt kommet, spelet en gång och för alla förlorat
Edens Lustgård återtar sin rättmätiga plats

En avslutande påminnelse
Allt det som på Moder Gaias yta tillsynes varit
Sedan fallet från Himmelriket på Jorden

Inget annat, än en insomnad mänsklighets marans dröm
En från dag till annan, till full medvetenhet uppvaknande mänsklighet
Börjar om på nytt, så som det i begynnelsen av Moder/Fader Gud
Var tänkt och menat

*  *  *
Mottaget av Per Beronius
———————————————–