Dikt via Per Beronius, 8 april
Tema:
Och ändå rör hon sig
En saga, om en sagans myt
En gång i tiden
Och detta inte alltför länge sen var Jorden platt
Och Universums medelpunkt
Långfararna, de modiga män och kvinnor
De som över världshaven seglade mot okända mål
Fyrar förutan, med stjärnorna som vägvisare
De unika mål
Som människan aldrig tidigare mött
Hjältar och hjältinnor
Med fartyg och allt, som riskerade att falla över kanten
När gränsen för den platta Jorden var nådd
En vandringssägen, eller vad
En obesvarad fråga, låt det så vara
Men så här må vi väl ända i all vänskaplighet
Ta oss friheten, genom galghumorn skämta och raljera
För att lätta på det inre trycket
När skorna, i dessa, den nya tidens första dagar klämmer
Västen från dag till annan känns alltmer
Obevekligt trång
Kroppen mot sig själv revolterar
På mikronivå totalförändras, cellerna löper amok
Den ena dagen
Den nästa kapitalt olik, väsensskild
I denna, den yttersta av alla tider
I ett tempo vi aldrig tidigare mött, tiden blott
I intigheten försvinner, utan att säga tack och adjö
Utan att säga farväl
Ej längre
Över landskapet lägger sina urgamla
Illusionens rökridåer
Den ena dagen
Från den andra väsensskild, helt olik, med sin säregna
Oförutsägbart och speciella utstrålning
Tid ej längre är
På ett ögonblick försvinner, likt ett rö för vinden
Skeppet kränger från babord till styrbord
Från den ena sidan till den andra, i vibrationernas
Alltmer högfrekventa vågor
Kroppen till oigenkännlighet stöps om
För att passa in i sin nya 5D-form och måhända
Ännu högre
Så vad göra
När det oväntade från dag till annan möter
Inget det minsta längre, så som i gångna tider
Förutsägbart
Alice i underlandet
Har säkert en hel del att berätta
När en helt ny värld, i dessa tidens sista dagar
Står upp, så som ur intigheten, i sin fulla skönhet
Sig uppenbarar
Kommer oss tillmötes
Med den violetta flamman i sin famn
Den som raderar det mörker vi inom oss
Sedan urbota tider bär
Det mörker, som benhårt, envist, stenhårt, suttit fast
I den djupfrysta myllan
Varför blev det så här, en fråga svar förutan
Vad annat står till buds, än att stålbadet härda ut
Från gryningens till skymningens timme
I den välsignelsens vetskap
Inget för evigt varar, skärselden har sin utmätta tid
Ingen födelse från smärta fri
Men ändå, när allt kommer omkring, detta scenario
Har vi själva valt, när vi från själens himmelska utsiktspunkt
Hade tillgång till de högre perspektiven
Människan en modig själ
I början av den nya tidens tecken
Inget längre av morgondagen att förvänta
När Solen går upp över horisonten
Över himlavalvet vandrar
För att till slut försvinna
Bortom kanten av den platta Jorden
Men ändå, som av ett mirakel i gryningstimmen
Kommer åter vid den motsatta kanten
Hur tänkte vi, vad kände vi
Moder Gaias alla barn
När vi levde i den tid, där Jorden var platt
Och Universums medelpunkt
Något kanske att begrunda
I en meditationens stilla stund, när skymningen
Lägger sin mjuka, varma filt, över nejden
Molnen skingras för världens alla vindar
Fullmånen lyser upp Jorden, med sitt från Solen
Reflekterade och reflekterande
Kärlekens lånade ljus
Stjärnorna på himlavalvet sprider hoppets ljus
Hoppet om en bättra värld, när stormen väl bedarrat
Allt och alla med sig själva försonats i sitt egenskapade
Välsignelsens ljus
Tiden ej längre är
Lägger ej mer rökridåer över landskapet, så må det vara
När barmhärtighetens vindar möter
Men ändå
När allt kommer omkring
Visst gör det ont, när knoppar brister
* * *
Mottaget av Per Beronius
—————————————————-
Ett utsnitt ur boken, Röster från Andromeda, 2006
ISBN 91-974676-4-2
En florstunn hinna från den andliga världen oss åtskiljer
En florstunn hinna mellan oss och Himmelriket
Den värld vi kanske förnekar och ändå omedvetet söker
En Mästare talade och sade, sök och ni skall finna
Och en dag, koden vi skall finna, koden till den port
Som från Himmelriket oss åtskiljer
—————————————————————