Dikt via Per Beronius, 30 april

Tema: Skapelsens ljus

Vilket är urämnet till allt
Som på Jorden har sin boning
Om inte ljus

Jorden
Denna skapelsens underskönt vackra klenod
En undrens planet i Universums
Oändliga rymd

Låt oss påminnas
Om de bevingade orden, när Gud
Skapade människan
Till sin avbild

Uttalade orden
Varde ljus, och ljuset blev till
Så vad är väl urämnet till all den skönhet
Som på Jorden sig uppenbara

Stenarna, myllan, luften
Gräset, blommorna, träden, fåglarna
Djuren

Det porlande vattnet
I den levnadsglada bäcken
När vintern lämnat in
Våren tagit över

Måhända detta, en hisnande tanke
Ljuset, ursprunget, urämnet till allt som är
Som finns till

All den skönhet vi upptäcker
När medvetet vi ser oss omkring
Att allt detta har sitt ursprung
I skapelsens ljus

Var rädd om stenen
Lägg din kärlekens varma hand på klippblocket
Vid krönet, av den underskönt vackra dalen
Med allt det myllrande liv, det som
Ur ljuset är sprunget

Visa klippblocket tydligt, du är sedd, du finns till
Du som under miljoner, och åter miljoner av år
I is och snö, i värme och kyla, torka och regn, klädnad förutan
Så tålmodigt vilat, fast förankrad på Gaia
Vår urmoder

Hon som älskar alla sina barn
Lika mycket, oberoende av ton, form
Färg och framtoning

När medvetet du ser dig omkring
Känn in, på de djupaste djupen av ditt Hjärta
All den skönhet, som omger dig

Allt detta sprunget, ur skapelsens ljus
Det som tog sin början, när Gud uttalade orden
Varde ju, och ljuset blev till

*  *  *
Mottaget av Per Beronius
—————————————————-