Dikt via Per Beronius, 7 december

Tema: Allt, till ytan och ljuset, skall i dessa dagar upp

Ett Universums orubbliga fundament
En oskiljbar treenighet, kärleken, skönheten, sanningen

Kärlekens sammanhållande kraft
Den som allt, från det minsta till det största
Till en helhetens enhet binder samman

Skönheten, den för det tredje ögat synliga
Sanningen ur skönheten föds, hur kunde skönheten
Något annat än sanning vara

Pusselbit läggs till pusselbit i en evig räcka
Den ena efter den andra, utan början, slut förutan
Liv i ständig förändring, ingen dag eller natt någon annan lik

Varje, den minsta lilla byggsten i Universums oändlighet, unik
Ur vad. föds allt detta, om inte ur Guds tanke, den oberörbara, den
Som skapar varje den minsta byggsten i Universums
Oändliga rymd

Förr eller senare
Tanken, den genomskinligt eteriska, sig materialiserar
Ljuset det oberörbara, ur vilket allting föds, en förutsättning för livets fortbestånd
I dess mångfaldens tonarter, färger, former, mönster och kombinationer

Vad var det, som fick allt detta att skapas, om inte
Av Guds tanke i begynnelsen, när Moder/Fader Gud uttalade orden
Varde ljus, och ljuset blev till, människan
Till Guds avbild skapad.

Epilog
En självupplevd, mörkerkrafternas motbild, till det där ovan satt på pränt
Ytterligheterna varandra berör, här saknas orden

*  *  *
Mottaget av Per Beronius
——————————————–