Dikt via Per Beronius; Dygnets alla 24 timmar, oktober 3, 2017
Ämne: Dygnets alla 24 timmar.
Meddelande:
Tillvaron på Jorden, inte helt enkel minst sagt
inget, som människan med en klackspark klarar av
här är det allvaret, det ofrånkomliga, som gäller.
Av Gudomlig vilja fri, gemensamt, systrar och bröder
i stora armador till Jorden lät sig födas, med avsikt
att hjälpa till, hela planeten ur det mångtusenåriga mörkret
till ljuset lyfta upp, vad innebär väl detta.
Under dagen, göromål av allehanda slag på Jordens yta
i akt och mening, få livet att går runt.
Om natten, i de mörkaste mörkrets domäner
i ogräset rensa upp, inte alltid helt enkelt
när det händer, törnen vi möter.
Det som händer under nattens sömn
tillåts vi inte alltid minnas, när vi i gryningens timme
till en ny dag vaknar upp, med en känsla, som inte alltid
är helt enkel att hantera.
Det mänskliga sinnet, ofrånkomligt, får lov
att ljus såväl som mörker inom sig härbärgera
detta kommer vi inte undan.
Men som sagts, mer än en gång
den som i leken gett sig in, får leken tåla.
Men ändå, med detta sagt
med visshet vi vet, mörker kan blott tillfälligt
ljus släcka ut, minns också.
Hoppets Stjärna
ständigt över mänskligheten lyser
evolutionen har sina ofrånkomliga villkor.
Ett med visshet vi vet, livet på Jorden
ett dygnets alla 24 timmars jobb.
* * *
Av Per Beronius, från den eteriska världen mottaget.
____________________________________________________
Den bottenfrusna sjön börjat tina, strålarna från den sol som ännu
står blott en handsbredd över horisonten smeker kärleksfullt ytan
av den spegelblanka isen, en efter en, av de till is fastfrusna
vattenmolekylerna frigör sig från kollektivets grepp, ger sig ut på
egna vandringar, orädda, nyfikna, revolterande mot rädslans
tunnelseende, trångsynthet och förtryck, ger sig ut på egna strövtåg
öppnar stängda dörrar, rensar luften, den nya tiden som länge och
tålmodigt väntar i farstun framför den stängda porten, låter sig ej
stoppas mer, den tiden är en gång och för alla slutgiltigt förbi, den
Nya Tiden kan ej längre hejdas, lika lite som den i öster uppstigande
Solen, just nu en handsbredd över horisonten, Solen den livgivande
som låter sina strålar kärleksfullt smeka ytan av den spegelblanka
isen.
Ett utsnitt ur boken, Daggdroppar i Gryningsljus utgiven 2005.
____________________________________________________
