Dikt via Per Beronius; Ett fragmant ur skapelseberättelsen, 24 oktober, 2017
Ämne: Ett fragmant ur skapelseberättelsen
Meddelande:
Dagarna allt kortare, nätterna längre
men det spelar ingen roll, vi blir det vi tänker
det yttre hör inte den verkliga verkligheten till
livets teater har sin boning i vårt inre.
På frågan, hur jag kan veta det
blir svaret kort och gott, jag bara vet, samvetet
människans samlade vetande bara vet
filosoferandet helt onödigt
och inget mer med det.
Här behövs inga långrandiga svar och rutiga förklaringar
men ändå, hur kommer vi ner till de djupaste djupen
av pudelns kärna.
Denna fråga, tarvar inget svar
antingen vet vi, eller också vet vi inte
mer komplicerat än så, är det inte.
Livet enkelt, när vi inte i onödan trasslar det till
varandet, existensen, så Gudomligt vist ordnad
det enda vi behöver, lyssna inåt, där samvetet
vårt samlade vetande, har svaren
på våra oändliga frågor.
Hur många gånger
skall vi helt i onödan, gå över ån efter vatten.
Gud vet
människan till Guds avbild skapad.
* * *
Denna text av Per Beronius satt på pränt
——————————————————-
_____________________________________________
Ovan den gröna ängen, en sensommardag i strålande sol
två vita fjärilar i yster lek, virvlande kring varandra i
glädjefylld dans, kanhända det var så, att i en länge sedan
svunnen tid, vi som oskuldsfulla själar i virvlande dans till
Jorden var på väg, förväntansfulla över de äventyr som där
stor redo att oss få ta emot. När vi nu på Jorden vandrar
låt oss minnas den glädje vi kände, när vi till Jorden var
på väg, för att äventyren möta, och våra läxor lära, dock
kanske det nu är så, att efter vandringen på Jorden, efter
alla utmaningar vi där har mött, vi med glädje, den dag
kommer att möta, när vi som själar i glädjefylld virvlande
dans, återigen genom rymden är på resa, fast denna gång
på väg mot det hem, varifrån en gång vi kom.
Denna dikt hämtad från boken, Spårljus Del 1, Jorden
Utgiven 2003
_____________________________________________