Dikt via Per Beronius, 1 april

Tema:
Till minneslunden åter

Än en gång i denna vårens tid
Har jag valt att besöka min vän och kompis
Den lite udda, undangömda, vitmålade parkbänken
I minneslundens hägn, vid den underskönt vackra dalens topp

Efter promenaden i ett kuperat skogslandskap
Där träden, hela skogen, med alla sin oändlighetens former av liv
Talat till mig, och jag besvarar dem på mitt eget
Ordlösa vis

Tankar vi utbyter med varandra
Tankar, som får sinnet att komma till ro
Vetskapen kommer åter

Vi varelser i mänsklig skepnad är aldrig ensamma
Hur än omgivningen sig ter, allt i naturen
Våra systrar och bröder

Just nu är jag på väg mot parkbänken den vitmålade
Den som vilar så tryggt i den undersköna minneslundens hägn
När jag kommer den tillmötes ropar den så glatt, hej kompis
Visste att du skulle komma på återbesök idag
Och det gläder mig

Som du så väl förstått
Kan jag känna mig en aning ensam ibland
Är lite stel i benen, men det kommer jag över
När jag lärt hur teleportera mig själv
Från den ena sidan av Jorden
Till den andra

Men i tanken, där rör jag mig här och nu helt fritt
Reser över hela Jordens rund obehindrat varthän än jag vill
Respengar ej av nöden, karta, kompass, buss, tåg
Flygetyg och flytetyg förutan

Och du skall veta
Så är det ock för den tillfullo uppvaknade människan
När hon till Edens Lustgård återvänt

Där Tvillingflammor
Var än de sig befinner i Universums oändliga rymd
Kan återförenas på ett tankens ögonblick

Var de än arbetar, var och en för sig
På sitt eget speciella uppdrag för evolutionen vidare
Genom sina av Gud unika uppdrag givna

Tack för denna pratstund, tack för besöket
Den vitmålade udda parkbänken slutord efter detta dagens möte
Omtanken värmer gott i Hjärteroten, jag uppskattar den
Bortom ordens alla gränser, och minns du min vän
I en människas skepnad

Hoppet kommer aldrig att människan överge
Du är så välkommen till mig åter
När du själv och Gud så vill

Mottaget av Per Beronius
——————————————————————–