Dikt via Per Beronius; Människan i sin förädlade skepnad, 6 april, 2018

Ämne: Människan i sin förädlade skepnad
Meddelande:
Det kan ha
sina randiga och rutiga sidor
att leva på Jorden, i denna den unika
omvandlingens tidevarv, ingen annan
det minsta lik.
Mellan det som i evigheter varit
och det som med sjumilakliv är på väg.
Förändring
från det välkända invanda gamla
till det okända nya, kan ha sina prövningars sidor
där kroppen tidvis kvider.
Men med vår Gudagivna fria vilja given
är det vi själva som väljer, i det ack så välkända
stanna kvar, där morgondagen är denna dag helt lik
till form, färg och mönster.
Eller tvehågsenheten förutan
sätta allt på ett kort, vandra in i den nya
mytomspunna värld, som så tålmodigt
på oss har väntat.
Där det är menat
tvillingflammor i mångfald
skall återförenas, efter sina miljoner år
av vandringar på skilda stigar, med avsikt
om Universums hemligheter lära.
Oemotståndlig
den attraktiva kraften
mellan tvillingflammor, de
som ur den ursprungliga ur-själen
är sprungna, när denna, miljoner år
i förgången tid delade sig i två.
Tvehågsenhet
hör inte den nya människan till
som har modet, i en ny upphöjd värld
träda in.
Övergången från det
sedan urminnes tider invanda
till det okända nya, kan ha sina randiga
och rutiga sidor.
Men den nya människan
är en modig själ, som väljer att följa med
på resan in i det orörda ingenmansland.
Det som så tålmodigt
på den uppvaknade människan väntat.
Men ändå, om sanningen skall fram
“visst gör det ont när knoppar brister”.
En avslutande påminnelse
i det yttre, står platt intet att finna
det är i vårt innersta inre, som den
verkliga verkligheten sig befinner.
*  *  *
Detta epos, ur den eteriska världen sprungen
av Per Beronius satt på pränt med avsikt
att föras vidare.
_____________________________________

You may also like...