Dikt via Per Beronius; Myrstacken, en liknelsens allegori, 5 juni, 2018
Ämne: Myrstacken, en liknelsens allegori
Meddelande:
Myrornas gemensamma ansvarighet, solidaritet
den nya eran, den nya tidsåldern, mänskligheten
i evigheter, tålmodigt väntat på.
I dessa, de Gudomliga nådens dagar
till Jorden kommen, att här för evigt förbli.
Mänskligheten i sin helhet, några få undantag förutan
på djupet börjat ana, något lite förstå
varför livet i Universum kom till.
I detta sammanhang, har vi en myckenhet
av myrstackens invånare att lära, hjälpas åt, inse
ingen, absolut inget, är större eller mindre
än någon eller något annat.
Inga hierarkier, ingen rangordning av nöden
det vi kallar politiker, en gång och för alla gjort sitt
behövs inte mer.
Kärleken, den ovillkorliga
behöver inga vägvisarens pekpinnar.
Om en myra, i den vidsträckta skogen, sig förirrat
inte hittar hem, en mångfaldens delegation av myror
från myrstacken skickas ut, för att leta
och visa den förirrade myran
till myrstacken åter.
Allt liv är okränkbart, inget liv, får gå till spillo
av myrorna, har mänskligheten en myckenhet att lära
i myrornas värld existerar inget vi eller dom
myrorna är ett, en och densamma
och inget annat.
Det stora i det lilla, det lilla i det stora
orden, vi och dom andra, finns ej i myrornas bibliotek
satt på pränt, lägg även på minnet.
I dessa mörkrets garanterat sista dagar det självklara
kabalens, dessa djävulens potentater, har inget mer
på Jorden att göra, satt sin sista potatis.
Heureka, aha-upplevelse
lurendrejeriet avslöjat sig självt
av en till sin fulla medvetenhet uppvaknad
mänsklighet genomskådat.
Tusenårsriket, sin fortsättning garanterad
Kabalen, ett vagt minne blott, som från dag
till annan tynar bort, kampen mellan ljuset
och mörkret, går mot sitt näraliggande
snara slut.
* * *