Dikt via Per Beronius; Självupplevt, 4 juli, 2018
Ämne: Självupplevt
Meddelande:
I dessa, nådens yttersta dagar
är inget, det som varit, det minsta likt
en prövningarnas tid, där mången människa
sannolikt de flesta på Jordens rund, om än omedvetet valt
får sig en helt ny fräsch och frisk kropp tilldelad.
Ingen sinekur precis, ljusår därifrån
och vad är det som händer; jo, så här
med några ordens begränsade beskrivning, ligger det till.
I dessa av nåden fyllda dagar, vid gränsen till Tusenårsriket
omstruktureras den mänskliga kroppens varje minsta cell
från den tidigare molekylära, kolbaserade platta formen
till diamantens tredimensionella kristallina
och detta tar sin tid, inget som fixas
på en kafferast precis.
Fordrar
enligt den egna erfarenheten några år
en prövningarnas tid, där kroppen
stundom kvider och lider.
Men som så väl är
får sina väl tilldelade vilostunder.
Vad annat att göra, än utan självömkan konstatera
vi får inget för inget, debet och kredit måste
med naturnödvändighet balanseras.
Har man, om än på en omedvetenhetens nivå
sagt ja tack, till kroppens välsignade omstrukturering
är det blott och bart att hänga med i svängarna
löpa hela linan ut.
Ingen möjlighet, att vända om
bara att härda ut, och inget mer med det.
Vad annat, än sangviniskt
gladlynt och sorglöst, hänga med i svängarna
mot Himmelrikets höjder.
Människan, en modig själ
som gång efter annan, tillsynes utan slut
återföds i den lilla babyns kropp.
Som avslutning på detta epos
en påminnelse om en dröm, för alla och envar som så väljer
en dröm som är min, en dröm som är din
en dröm som är allas vår dröm.
Drömmen om ett rike
där allt med sig självt försonats.
Moder Jord
en gång och för alla
frigjorts från den tredje
minst sagt begränsande dimensionen.
“Frihet, är det bästa ting
som sökas kan all världen kring
med frihet, följer ära”.
* * *