Dikt via Per Beronius; Tankar, när denna nådens dag gjort sitt, 23 augusti, 2017
Tankar, när denna nådens dag gjort sitt
I dessa de yttersta dagar
när nöden är som störst, är hjälpen närmast.
Änglarna i Himmelriket
överger aldrig sina barn på Jorden.
När vi lyssnar inåt, hör vi
deras kristallklart tydliga kärlekens röster
De otvetydigt tydliga, som aldrig
kan misstolkas, missförstås.
De, som ger varje sargad själ, allt som behövs
för att orka gå vidare.
Om än de mörka entiteter, som på Jorden är, med list
och försåt gör vad de kan, för att få ljusets arbetare
på fall, ingen vacker syn precis, nog om detta.
Om än det tidvis är nödvändigt
att ta bladet från munnen, låta klarspråket
få sin beskärda del.
Vad mer att säga, här och just nu än
Moder Gaia lämnar aldrig något av sina barn
åt sitt ensamhetens öde.
Skyddsänglarna visar vägen
när vi är på väg att trampa snett, då får vi
en tydlig viskning från ovan, dags att ändra kurs
tänka om, tänka nytt, tänka fräscht och friskt.
Inte alltid helt lätt att människa vara
men med det, får vi oss vänja, vi får inget för inget
balansen måste ständigt bibehållas.
Vårt sanna hem, vi lämnade för att lära
om oss själva, för att lära om det som omkring oss är.
Om än titt som tätt, prövningar oss utmanar
där vi ovan avgrundsdjupet balanserar
på trädgrenens yttersta spets.
Vad annat att göra
än i tidens varje ögonblick, tänka kärleksfullt nytt
och detta i vetskap.
När Fader Sol
om kvällen, under horisonten i väster försvinner
kommer han i gryningstimmen i öster åter, sedan detta
nattens välsignade mörker gjort sitt.
Vad är väl livet, hur än det väljer, att sig gestalta
något annat, än ett mirakel, av Moder/Fader Gud
människan givet.
* * *
Av Per Beronius, från ovan mottaget, att vidarebefordra.
—————————————————————————
