Dikt via Per Beronius; Tankar om forntid, nutid och framtid, 1 april, 2017

Ämne: Tankar om forntid, nutid, och framtid
Sedan fallet, 13000 år i gången tid
med sannolikhetens mått, även tidigare, har vi levt
och måhända fortfarande lever, i ett slags drömtillstånd
av oföränderlighet, den ena dagen, den andra lik.
Ett slags djupfryst tillstånd
med oföränderligheten, upphöjd till norm.
Vet vad vi har, men inte vad vi får
Bäst ta det säkra före det osäkra, kärleken
av rädslan övertrumfad.
Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden
där vi såg Jorden som platt, och Universums
medelpunkt.
För säkerhets skull
bäst se till, att inte ge sig bort alltför långt
från hemmets lugna vrå.
Där vi riskerade, att falla ner i avgrundens djup
där världen, den platta, tog slut, ett tänkesätt
som sannolikt fick sig en törn.
När sjöfararna, de äventyrslystna
gav sig ut på världshavens vidder, kanske
för att undersöka giltigheten av detta tänkesätt.
Om detta finns sannolikt
en hel del i litteraturen att läsa.
Liv efter annat, vi tröskat på, utan att förstå
till vad, livet är menat, vad är meningen med livet.
Något, som “de vise”
från tid till annan, käbblat om
männen hållit ett fast grepp om taktpinnen
patriarkatet i sin prydno.
Måhända, dessförinnan, ett matriarkat
men om detta har inga detaljer
kommit mig till del.
Minnet, om vårt förflutna, suddats ut
Det sägs, från tid till annan, minnesförlust
människans största dilemma.
Det undermedvetna, fyllt av både det ena
och det andra, ogräs, som ligger där och pyr
i behov, av att en gång och för alla
rensas bort.
Men ändå, hav tröst, kasta inte yxan i sjön
i dessa de yttersta, av alla dagar, vid gränsen
till Tusenårsriket, går evolutionskurvan spikrakt uppåt.
Vi har sovit länge nog, i vår omedvetenhet
nu är det bråttom, det är hög tid att vakna upp
ur illusionens sömn och dröm, innan den sista vagnen
i tågsättet bortom synhåll försvunnit.
I det omedvetnas revir, har vi vilat länge nog
och mer därtill, i Törnrosas förföriskt mjuka famn.
Men detta är en annan historia
nog om detta, för denna gång, det enda
med visshet på förhand vi vet
inget, det minsta vi vet.
Ett ämne, som har allt, förutom gränser, vad mer
att göra, tänka på, innan evolutionen totalförändrat
färg, form och inriktning, en liten hemläxa, att ta sig an
för var och en, som så önskar och vill.
*  *  *
Från det eteriska mottaget av Per Beronius
————————————————————

You may also like...