Jeshua via Pamela Kribbe, 2 december 2025

 

 

Jeshua via Pamela Kribbe

2 december 2025

Kära vänner, tack för att ni kom hit idag.

I detta ögonblick är ni som en ljusfackla på denna jord på grund av ert mod och er uthållighet, för ni behöver både möta rädslan inom er själva och övervinna den. Djupt inom er själ lever längtan att vara er själva, att breda ut era vingar och att manifestera här på jorden det som lever djupt i ert hjärta.

Det är just i utbredningen av dessa vingar som ni möter så många gamla rädslor, såväl som smärta, sorg och minnen av övergivenhet. Dessa vingar vill helt enkelt inte öppna sig; de verkar tyngda, insmetade med beck, med gammal lera.

Den kan kännas kvävande, den inre kampen för att verkligen hitta ert ljus och våga placera den på denna jord, för denna jord ger er kärlek och släktskap, men framkallar också ofta rädsla inom er. Ni är inte här för första gången. Absolut inte. Ni har varit här många gånger förut, förkroppsligade som människor i materia; ni har mött motstånd, har upplevt hur det är att vara separerad, att känna isolering och att inte bli accepterad enligt allmänt accepterade normer och standarder.

Ni kommer hit med rädsla i era minnen och med minnen av att vara utstötta. Och detta lever starkt i er alla, även om ni inte vet exakt varifrån det kommer. Det går ofta längre tillbaka än bara detta nuvarande liv.

❥ Jag ber er: känn detta för ett ögonblick inom er själva – denna mörka sida av rädsla och nederlag – och ha respekt för det.

Föreställ er hur mycket mod det måste krävas för att göra det där inkarnationssprånget igen, medan ni bär på så många rädslor och minnen av att inte vara välkommen, i er ryggsäck. Föreställ er hur starkt den där ljusfacklan i ert hjärta måste brinna, för ni har gjort det ändå, i förtröstan på att det kommer att gå bra den här gången, att ni kommer att hitta en väg och en plats på jorden som tillhör er och där ni kan låta ert ljus lysa. Och den platsen existerar, och den är närmare än ni tror.

Ibland blir ni så överväldigade och vilseledda av era rädslor att ni börjar tro att det inte finns någon väg för er, att ni känner hopplöshet. Men detta är inte sant, för det är just i att möta era rädslor och lära er att hantera dem som det ljusarbete ni tänkte göra på jorden uppenbarar sig. Ofta ser ni fortfarande era egna rädslor, era känslor av otålighet, motstånd, frustration och besvikelse – kort sagt, hela det känslomässiga kaos som kan härska inom er som en tyngd runt ert ben. Ni tänker: ”Om jag bara kunde bli av med den tyngden, då kunde jag helt enkelt leva som jag vill. Då kunde jag vara lycklig på ett enkelt och fritt sätt.”

❥ Men i den där blockeringen runt er fotled ligger ert uppdrag, det är där ert kall finns.

Den där blockeringen ropar efter er uppmärksamhet. Den vill inte bli avstängd och övergiven. Den vill bli upptagen och förstådd. Den är inte bara en börda.

Jag vill förklara för er vad rädsla betyder, vilken roll den spelar i er process att bli, och vad ert uppdrag är här på jorden.

Med en bild vill jag förtydliga detta. Föreställ er att ni vandrar i en mörk skog, strax före gryningen. Livet slumrar fortfarande, men kan vakna när som helst. I den mörka skogen vandrar ni, och ni känner dess mystik.

Tänk er att gå barfota över skogsmarken … eller sitta under ett träd och känna trädets tjocka rötter dyka ner i jorden … eller luta er mot stammen och känna trädets liv flöda genom det … Ni fylls av en känsla av förväntan, en känsla av möjligheter. Ni känner att skogen lever och börjar vakna. Detta får er att känna er väldigt fridfulla inombords. Det är som om du redan vet allt, redan förstår det. Livets underverk är bekanta för dig: hur växterna växer, hur fåglarna sjunger, hur djuren sover och är på väg att vakna, hur livet reglerar sig i den stora skogen. Det är så bekant för er. Det är nästan som om ni skapat det själva, som om ni är skaparen av allt. Och ni ler tyst för er själva. Ni njuter av balansen, harmonin på denna plats, och även mörkret – det stör er inte. Ni är inte rädda i skogen; den är så bekant för er. Universum ligger vid era fötter. Och nu sätter ni er ner en stund, lutad mot en så tjock trädstam, och ni känner kontakten med jorden. Ni känner bokstavligen skogens och jordens energi flöda uppåt genom era fingertoppar och tår och omfamna er. Så lycklig skogen är att ni är här! Skogen upplever er nästan som sin skapare.

Mycket tyst sitter ni där; ni känner livet slå genom skogen, men också genom er själva, genom ert hjärta; ni känner det slå; ni känner blodet flöda genom er kropp, och att det är bra som det är. Längtande ser ni fram emot den kommande dagen med allt det liv som då kommer att utvecklas, mot solen som kommer att skina. Ni har full tillit till att allt kommer att gå bra och att ni inte behöver göra någonting. Det räcker med att bara vara. Det är som om ni då och då nickar till livet i skogen och säger till det hur vackert det är. Det räcker. Och blommorna nickar och ler mot er, medan fåglarna verkar sjunga på ett språk ni lätt kan förstå.

Sedan hör ni ett ljud som avviker från harmonin i skogen. Ni hör ett barn gråta. Ni hör hur det skriker ynkligt, och ni vet inte varför. Inom er kallar ni nu på detta barn. Ni kan inte se det, men ni sänder ut ett rop, en signal till barnet: kom till mig, jag ska hjälpa dig. Sedan börjar ni gå; ni går vägledd av er känsla. Sedan hör ni gråten bli högre, gråten från ett barn som behöver hjälp, som känner sig vilsen och måste känna sig väldigt ensam.

Sen ser ni barnet dyka upp på stigen framför er.

Det springer mot er. Ni ser att det känner sig eländigt och vilset. Tårar rinner nerför hans eller hennes kinder och den lilla kroppen är extremt spänd. Vad gör ni? Vad är er första reaktion på att barnet springer mot er? Vad känner ni inombords?

Knäböj framför detta barn nu och ta det i era armar, för det behöver hjälp, det behöver er. Säg något till barnet som lugnar det. Säg vad som helst som ni får till er. Det behöver inte vara något mer än: Jag är med dig, du kan vila nu, du behöver inte oroa dig längre.

Sen börjar barnet berätta vad det är rädd för, vad det har sett. Fanns det ett monster eller spöke i skogen? Och har det blivit bortjagat? Har det förlorat sina föräldrar? Eller finns det något annat? Ge barnet vad det än behöver nu. Ta det i det era armar, ta det i ert knä, ge det vila och tillit. Låt er energi flöda mot detta barn och omslut det med er kärlek.

Fråga er själva nu: vad gör detta barn i denna skog? I denna fridfulla, mystiska skog där allt verkar ha sin plats och sitt eget öde på ett helt naturligt sätt? Hur är det möjligt att detta barn inte känner den enheten och den samhörigheten här, utan lever i rädsla?

Detta barn är ni, inkarnerad på jorden i ett system, en illusionernas energi. Detta barn har sagt ja till livet, för det är här. Men sedan trasslade det in sig i rädslans illusion. Genom att göra det känner det sig hjälplöst, försvarslöst, sårbart. Det är fullt av rädsla. Detta barn representerar er rädsla.

Nu blir frågan hur ni hanterar detta barn.

Det handlar om hur mycket kärlek och tålamod ni kan uppbåda i hanteringen av detta barn. Det kommer att avgöra er dag i skogen, för ni är inte här bara för att titta på skogen, för att ta in den, utan ni är också här för att låta ljuset lysa och för att sprida skogens energi på platser där harmoni, enkelhet och balans inte är självklara. Och för det behöver ni barnet, för ni två bildar ett team. Barnet är därför inte bara en störare av er frid eller ett problem som ska lösas, utan guiden mot djupet, mot att möta er egen rädsla. Varför är detta en del av er process? Varför är ni kallade till detta? Vilken positiv aspekt har denna rädsla?

Att ni måste bilda ett team med detta barn, detta skrämda barn.

Barnet inom er representerar er känsla, er passion.

I skapelsen kan ni skilja på två element. De ses ofta som goda och onda, men så är det inte. De två elementen som leker med varandra är ängeln och barnet. Andra ord för dessa är att veta och att uppleva.

Den där visa kvinnan eller mannen som ni var i skogen – den där ängeln – är den som vet. Denna varelse har ett “urvetande” som inte ens behöver uttryckas i ord. Det är en förståelse för alltings enhet och för den trygghet och säkerhet som hör till det.

Barnet, å andra sidan, är erfarenhetens pol. Barnet vet inte, men känner mycket och känner djupt. Barnet representerar känslorna, emotionerna. I ängeln fanns en gång en önskan att känna, att uppleva, att känna till mycket djupa känslomässiga innehåll, och att ta emot lycka och uppfyllelse inom dem.

Barnet representerar den del av er som inte bara vill titta på ett träd och njuta av dess skönhet, utan vill vara trädet, vill leva, växa, blomma. Barnet representerar därför också livet inom er; det är den äventyrliga delen i er som söker passion och frihet för att utvecklas och frodas. Barnet är den mest vitala och kraftfullaste delen av er, men det är också kapabelt att knuffa er till avgrundens kant, in i mörkret, eftersom det kan förlora sin kontakt med ängeln inom er, den vetande delen som förstår och ser igenom allt.

Så det handlar om att känna igen era känslor här och nu, att se inom dem barnet som å ena sidan orsakar er så mycket börda – för det är så ni upplever det – men å andra sidan också är nyckeln till livet, till passion, till djup känsla och upplevelse.

Rädsla är en del av det inre barnet. Det är inte en del av er varelse som ängel. I ert änglamedvetande vet ni att rädsla är en illusion, som ni kan lita på. Det handlar om att föra den inre kunskapen till barnet inom er själva. Det första steget mot detta är inte att motstå barnets närvaro i er, att inte se det som en kedja med kula, utan som en nyckel till livet, till att tränga djupare in i upplevelsen. Barnet – den vitala delen av er – skapar expansion, säkerställer att Guds eller hemmets energi verkligen utstrålas till delar av universum där den energin inte är självklar. Barnet är källan till förnyelse och innovation.

Ni känner er alla kallade att placera ert ljus i denna verklighet. Ni bär alla minnen inom er av hemmets energi, av hur det kändes i den skogen med dess enkelhet, frid och mystik.

Er utmaning är att ta handen på det barnet, det som till synes stör tystnaden i skogen, och att lita på barnet. Att känna att det har en positiv kärna, att det är oskyldigt och att det vill leva, älska och vara lyckligt. Och att ni kan hjälpa det att återfå tilliten. Det är viktigt att ni lyssnar på barnet och att barnet inom er lyssnar på er. Det är inte en enkelriktad gata. Ni är varandras lärare.

Hur fungerar detta?

I det ögonblick ni känner rädsla, ilska eller sorg inom er själva är det viktigt att föreställa sig att ni är den där ängeln, den där vise eller den där magikern som står i den där skogen, och att ni tar barnet med er. Att ni välkomnar det, och att ni böjer er över barnet och frågar vad det behöver från er.

Ibland är det bara en känsla, bara den där inre vetskapen igen, det där bultande hjärtat: att ni vet att saker och ting naturligt hittar sin väg, att de utvecklas väl. Ibland behöver ni bara ge barnet detta förtroende, och då kan barnet också börja ge er positiva budskap. Barnet kan vara väldigt specifikt; det säger: Jag vill ha det här, jag vill inte ha det där. Ni, trollkarlen, känner till otaliga möjligheter och ni leker med dessa möjligheter i er hand som en jonglör med bollar. I grund och botten spelar det ingen roll för den vise vad han gör, men barnet i er är specifikt. Det vill ha det här, och inte det där. Det vill ha den här typen av hus, och inte den typen. Det vill ha en viss typ av arbete, det söker en särskild form. Inte för att det måste, utan för att barnet upplever att det bäst kan uttrycka sig där. Barnet söker glädjen i kreativitet och uppfyllelse i specifika saker.

❥ För att gå framåt i ert liv, för att ta steg mot inre uppfyllelse, är samarbetet med barnet därför mycket viktigt.

Det handlar om att lyssna på varandra ömsesidigt. Så länge ni kämpar mot era känslor kan den leken, det lagarbetet, inte uppstå. Det första steget mot självläkning är därför alltid att se era känslor i barnets ögon och sedan ta det med er, att omfamna och välkomna det; sedan fråga vad det behöver av er. När barnet känner sig avslappnat och litar på er kan det också ge er vägledning och tips genom att säga: Jag vill det här, jag vill det där, jag känner för det här, jag njuter av det där. Och sedan kan ni gå er väg tillsammans.

Den del i er som är rädd och som blockerar er innehåller alltid också nyckeln till framtiden, till den riktning ni vill gå. Genom att tina upp rädslan kan barnet börja tala. I barnet finns er passion, er eld. Och den innehåller också något mystiskt. Ibland vill det ha något helt enkelt för att det vill ha det, för att det känns så. Ni kan inte resonera er fram till det. Och ändå visar barnet rätt väg.

Om ni kan följa barnet inom er och lita på att saker och ting dyker upp på er väg när de behövs, då blir livet lite magiskt igen. Då behöver ni inte längre rationalisera och analysera allting. Ni behöver bara hålla barnets hand stadigt. Då kommer ni att märka att verkligheten börjar samarbeta för att förverkliga era önskningar.

Kom alltid ihåg, närhelst rädslor blockerar er, att det finns ett barn som knackar på er dörr, och att detta barn i sanning kommer för att hjälpa er att omsätta saker i materia, att verkligen inkarnera. Bli vän med detta barn inom er och tala med det. Ge det tid att släppa sina rädslor. Tänk på hur detta fungerar med alla barn ni känner. När ett barn måste släppa taget om rädsla behöver det tålamod och tillit. Ge detta till er själva också.

Ni har alla gjort en lång resa genom många liv. Under dessa många liv har ni också upplevt många rädslor. Att lösa dessa inom er själva är inte något ni gör slentrianmässigt, i förbifarten. Och det är inte heller ett kort stopp längs vägen.

Nej – det är själva syftet med er resa att lösa dessa rädslor inåt.

För det är just den energin ni då har att dela med andra. Om ni kan vara tålmodiga och kärleksfulla mot era rädslor, sluter ni verkligen fred med er själva – med å ena sidan den vetande ängelns yttersta kant, och å andra sidan det rädda barnet som kan skapa så mycket omvälvning i ert liv. Se att det är ett barn. Se att det är oskyldigt. Om ni kan känna den enheten inom er själva och leva med era rädslor på detta sätt, då blir ni hela. Ni kämpar inte längre med er själva. Och det lindrar en enorm mängd spänning, tänkande och oro. Då går ni vägen tillsammans. Det blir ett äventyr – öppna er för det. Varje ögonblick ni tillbringar i kärlek med ert inre barn, med era egna rädslor, tar ni ett steg framåt på er väg, och ert ljus börjar lysa starkare igen. Genom att göra det berör ni andra i världen, ibland utan att märka det.

Ni får stöd på er väg. Ni är inte ensamma. Kosmos, energierna runt omkring er, vill att ni ska hitta er väg på jorden. För avsikten är att denna jord återigen ska bli lika vacker som den där skogen – full av mystik och i harmoni med sig själv.

Ni leder oss dit, och för det tackar vi er. Ni är som ljusets facklor. Tro på det! Tro på ert eget ljus och ha tålamod med er själva – med de delar som ännu inte är i ljuset. Jag tror på er, och jag sänder er mitt ljus och min kärlek.

Jeshua