Maria Magdalena via Beatrice Madsen, 3 oktober, 2020
Maria Magdalena via Beatrice Madsen 201003
Jag uttalar ordet som ska föra mänskligheten vidare, ordet som är i sin linda men ändå på tröskeln, hur långt bort det en kan tyckas. Begreppet som ni är på väg till och som är den enda vägen fram i det kaos ni nu befinner er i. Ordet som ni bör plocka fram om och om igen och som ni en gång i framtiden inte kommer att förstå hur det kunde vara så svårt. Detta begrepp är bland det mest viktiga ni har att ta till er. Begreppet är: samexistera. Att samexistera med varandra, med allting som finns runtomkring. Samexistera med olika raser, olika intelligens, olika former och förehavande, olika sorters individer.
Att tillåta varandra att existera precis som ni är, på det sättet ni vill. Först då har ni möjlighet att på riktigt använda er av er fria vilja. Hitintills har ni ofta haft en auktoritet som talar om för er hur ni ska leva och ibland till och med vara och tycka. Ni har fått en bruksanvisning till era liv. Den har beskrivit att i den åldern ska ni ha ingått partnerskap, vid den tidpunkten utbildat er klart, i den fått barn och så vidare. Om någon har brutit detta har denne ansetts konstig och annorlunda och inte kunnat samexistera bredvid det så kallat normala.
Jag ber er att inte blanda ihop idén om hur ni ska leva era liv med struktur. För struktur och form behövs, och gränser och sunda regler och livsinställningar. För att illustrera gör jag en liknelse;
Låt oss likna varje levande väsen vid en tavla. Ni får en ram när ni föds och ramen står för den struktur och de gränser ni behöver, men själva innehållet i tavlan är det NI som målar. Du ska med dina visioner och personliga egenskaper måla den tavla som är DU med just de färger som du fått med på din resa. Som det hittills varit har ni fått en tavla som redan är ifylld och som ni måste rätta in era former och färger i. Om någon har velat måla med grönt kanske omgivning har krävt att du ska måla med blått. Otaliga av er har till och med passerat gränsen till andevärlden, då ni gått mot strömmen och vägrat måla med blått som sig bör och följden har lett till horribla skeenden, som att ni blivit halshuggna, eller bestialiskt dödade i tidigare liv, gång på gång.
En annan illustrativ bild jag vill ge er, är mänskligheten som ett skepp på ett stormigt hav. Mänskligheten har byggt skeppet större, och det har nu en längre tid befunnit sig på ett vatten som är för litet för dess välbefinnande, farvattnet måste bli större. Skeppet mänskligheten är på väg till ett öppet hav där det ska samexistera med andra skepp, färggranna och praktfulla, kanske gråa och trista, i de mest skiftande former, men alla med rätt till liv. Ni ska segla på samma hav, fiska ur samma källa och rida ut stormarna tillsammans genom att samexistera, inte försvars existera som den tidigare tanken gjorde. Skeppet mänskligheten kommer också att lättare se den klara stjärnhimlen om kvällarna på det större havet. Samexistens också med våra galaktiska bröder och systrar är nödvändiga.
Tidigare fanns idén om att jag får existera men inte DU, vi skjuter ner dig och existerar på din bekostnad. Det samma gäller den underjordiska slavverksamheten, där den enas bröd var den andras död, Men den tiden är förbi. Nu förtätas detta gamla tankesystem och likt en sjukdom som är på väg att gå över så måste den först värka ut. Många som bär på detta trossystem måste köra det trossystemet i botten för att inse att detta inte var svaret, för att få den djupare insikten av att det är ju inte så här jag vill ha det. Idén om att somliga mår bättre av att andra förintas är på väg att upplösas. Det är en del i processen att riktigt lära er att samexistera.
Den djupa insikten ni får av detta virus, att det drabbar alla oavsett rang och utbildningsgrad, status eller klass är mycket viktig. Den hjälper till att verka för jämlikhet och broder-systerskap och verkar för insikten om vad som är viktigt. Oavsett om jag samlat mina pengar på hög och bara roffat åt mig så kan jag några dagar efteråt vara borta, precis som min broder som bor hemlös under broarna. Ni inser vikten av de som kan hjälpa er och ta hand om er i tillstånd av sjukdom. De som tidigare tagits för givet och som arbetat i det tysta men ofta med hjärtats kraft. Sanningar förändras i rasande takt och de som tidigare stått på piedestal blir plötsligt inte viktiga där uppe och de tidigare osynliga, som arbetat i det tysta blir synliga. Ni är på väg att lära er samexistera.
I kärlek, Eder Maria Magdalena