Sananda via Galaxygirl, 25 mars 2018

 

Meddelande från Sananda 25 mars 2018

Sananda 25/3/2018

Hälsningar vänner och familj av ljuset, jag är er Sananda, eller vän Jesus, för de som är mer bekväma och bekanta med det namnet. Det spelar ingen roll, för Jag Är den Jag Är, och allt jag bryr mig om är att vi pratar, är vänner och blir återförenade, kanske bekanta igen, men vet att jag har känt er från början. Och vi har haft många äventyr tillsammans, vänner.

Och ja, du har ett annat äventyr nu, eller hur? På uppstigande Gaia, inget mindre, planeten som har blivit sårad så mycket stiger nu upp i ljuset igen, segerrik i sitt vetande, sina äventyr och sin medkänsla när hon väntar på att mänskligheten ska följa efter. Det är ofantligt snällt. Hon väntar inte på dem som sårade henne och hennes kungariken så mycket längre. För tiden för de gamla sätten att göra saker är nu förbi.

En ny dag gryr på den vackert uppstigande planeten Nova Gaia och vänner, ni upplever ert livs resa! Och jag ser att många av er är ganska trötta och ja, det har varit en obeveklig takt av uppgraderingar och nedladdningar – och av att ha känt er nere, sedan uppe och så vidare, eller hur? Och så vill jag försäkra er att det självklart är väldigt normalt med alla uppgraderingar, som era justerande- och ändrande kroppar har upplevt varje dag, om inte ögonblick för ögonblick. Och ni klarar alla det galant, med mästarnas nåd och lätthet, som våra Pegasusvänner sa nyligen.

Ni, mina vänner, är tuffa äventyrare, spänningssökare i universum som dyker in i en till synes omöjlig situation eller planetariskt system och ”systemkrossar” det och hänger er åt ljuset. Och såklart är det detta ni gör här nu på Moder Gaia, men på ett mycket större, mer intensivt stadium än någonsin tidigare. För ni är också systemkrossare av det missledda och missinformerade mänskliga kollektivets avskräde, som behöver er medkänsla och självklart er transmutationsförmåga.

För ni har fått höra många gånger och på många sätt, att ni gör det varje gång ni möter ert eget mörker, demonen, smärtan – kalla det vad ni vill, det är sak samma, för i grund och botten är det bara rädsla; rädsla för misslyckande, brist, förlust, förräderi, smärta. Såg ni en gemensamhet här? Ändå är det bara en rädsla för en separation från Källan. Tja, jag är här ikväll för att försäkra er om att det är omöjligt, det här är det fantastiska tricket, det stora bedrägeriet/experimentet som det nu är hög tid att avsluta.

För hur kan Källan – som är allt och i alla – någonsin separeras från sig själv? Hur kan det gå till? Ska vi göra en kort övning tillsammans? Kom ihåg några av dina mest smärtsamma stunder under denna livstid. Var inte dessa erfarenheter djupa? Var de inte avgörande för dig och har de inte format dig på något sätt och antingen tagit dig närmare mig eller ditt högre jag eller längre bort för en stund, så att du kan uppleva fler saker och ytterligare berika din förståelse för den erfarenheten? Du har Källan inom dig. Därför är du ögon och öron och hjärtslag av Källan i en liten men mäktig fraktalform här för att uppleva, att göra, att vara. Och nu kommer du ihåg, eller hur, din roll i att vara Kärlek och ljus mot de andra, mot de som ännu inte kan se eller förstå detta?

Tänk på att sticka en halsduk. Knutar gör slutet komplett med en färg så att en annan färg kan sammanvävas och starta en ny design. Så ni, vänner, är den nya färgen, den nya designen! Och ni väver – stickar – skapar en vacker gobeläng av fräschör över Gaia och präglar det nya planeära nätverket med ert ljus. Jag måste bekänna att jag aldrig har stickat någonting och den här kanalen säger att min analogi behöver arbetas med. Kanske vävning? Åh, det passar bättre. Ja. Jag kommer ihåg att jag såg min mamma Maria väva för mig. Hon var – är – en så vacker mästare – liksom ni är, vänner! Och vi är i detta tillsammans – knutar och allt! Och allt går framåt vackert!

Kalla på mig, för jag finns alltid i närheten. Jag är er bror och vän, Sananda.

~ Galaxygirl

 

 

Översättning: Lars-Eric

Du gillar kanske också...