Sananda via Pamela Kribbe , 24 juni, 2017
Sananda
via Pamela Kribbe
24 juni, 2017
Kära likasinnade vänner!
Jag är Jeshua som talar. Ni är mina bröder och systrar. Jag ansluter mig här till er som en jämbördig, inte i egenskap av någon som är upphöjd ovanför er, utan som en vän, en kamrat. Känn den gemensamma källan genom vilken vi är förenade. Känn livsflödet mellan oss, förbindelsen som helar och befriar oss.
Ha respekt för er själva på samma sätt som ni gör för de övriga i denna samling. Respekt innebär att ni värdesätter er själva genom att inse vilka ni verkligen är och vad ni har tagit på er under denna resa, att vistas i en kropp av kött och blod, här och nu på denna Jord. Det var ett språng av tillit och djupt inom er finns en övertygelse, en kraft, ett djupt medvetande, varifrån ni har valt att vara här. Var och en av er sade ”ja” till denna inkarnation, till ert nuvarande liv. Det ögonblick då ni sade ”ja” baserade sig på en mycket djup vetskap, ändå har alltsedan dess tvivel uppstått på grund av gamla minnen från upplevelser av andra liv på Jorden. Dessa tvivel har beslöjat ert tydliga och uppenbara ”ja”, och har lett till att det har blivit grumligt och skymt. Ni har känt er vilsna under detta jordliga äventyr, ensamma och övergivna. Jag känner till den smärtan från det att jag själv har upplevt den.
Alltför ofta har jag blivit porträtterad som ett helgon, en som var upplyst och visste allt. Det var inte så, för jag har fått erfara djupa tvivel och rädslor. Det var en del av min resa, såsom det är en del av er, så se mig i min ofullkomlighet, min nedbrutenhet. När jag levde på Jorden blev jag inspirerad av ett ljus om vilket jag ville bära vittnesmål; ett ljus som är bortom ord, som innehåller kärlek, underverk, skönhet, humor och visdom. Detta ljus kom inte från mig, utan det gavs ut genom mig, precis som är fallet med er. Men jag hade också stunder av djup desperation genom att jag fick uppleva en brist på förståelse från dem omkring mig, av att inte känna mig bekräftad, precis som ni har fått uppleva. Vilket är varför jag kunde nå ut till människor som var mycket ensamma; desperata människor som kände smärta, både fysiskt och känslomässigt; människor som fann sig själva i en andlig ödemark. Jag kunde förstå dessa människor, för jag hade inom mig fått uppleva de emotioner, humörsvängningar och tankar som de upplevde.
Den mänskliga upplevelsen, med sina alla höjder och djup, är nödvändig för att ert ljus ska kunna lysa här. Vad ni just nu får uppleva i ert liv som mörker, dysterhet, som hinder, allt det är en del av er resa. Det är inget hinder som ni borde undvika. Det handlar mer om er förmåga till att acceptera dessa saker och att ta ljuset i ert hjärta till dem, precis som en sten kan lysas upp inifrån och bli en underbar dyrgrip. Detta är den uppgift ni är ägnade för: att få uppleva mörkret, att förstå det inifrån och att sedan belysa det och gå igenom hela spannet av mänskliga upplevelser; att omge dem med medvetande och att förnimma dem om och om igen. Då vaknar Kristus-Energin upp i en människa – och det krävs att vara en människa för att detta ska ske. Man kan inte utveckla denna energi, denna specifika unika kraft och prakt i Kristus-Energin, inom de högst eteriska sfärerna, där motstånd och djupet av den mänskliga upplevelsen saknas. Inse då att det som skenbart håller er tillbaka, det som orsakar er till att kämpa emot, det som avskräcker eller besvärar er och det som ni kanske avskyr, är exakt ert livsöde, syftet till varför ni befinner er här.
Det är en magisk upplevelse att hjälpa en annan människa att bli upplyst inifrån, som sedan blir en varelse genom vilken mirakel kan ske. Det förekommer berättelser om mig som handlar om mirakel och plötsliga fysiska och mentala helanden. Men den kraft jag hade var inte den att vara en magiker; det var inte något mystiskt trick genom vilket mirakler skedde. Jag kunde nå ut till människor som var mogna för det, som var på väg att få uppleva ett genombrott på en inre nivå; deras negativa eller positiva sidor; jag bara fanns där. Och det fanns människor som i sin kontakt med mig fick uppleva kärlek och denna kärlek gjorde dem hela. Det var som om deras sanna natur kallade dem till att plötsligt vakna upp och det är vad som sker i ett sådant magiskt ögonblick. Det var inte något jag i själva verket gjorde, det var något som hände i interaktionen mellan oss.
Det faktum att jag var öppen är vad som möjliggjorde det för mig att få ta emot Kristus-Ljuset och kunna sända det vidare till andra. Och denna öppenhet jag talar om uppnår man mycket ofta som människa, genom upplevelsen av en kris. Ni blir vanligen fängslade i alla möjliga sorters övertygelser om vad som skulle eller inte skulle kunna inträffa, eller borde eller inte borde ske, innan ni i själva verket öppnar er för Kristus-Ljuset. Ni är fyllda av uppfattningar och tankemönster, tills ni ställs inför något som är så enormt att ni inte kan hitta en snygg väg för att undvika det och då sveps alla era säkerheter, era övertygelser och tankemönster iväg. Ni faller ner i en djup grop och detta kan leda till en överväldigande mängd rädsla.
Man kan också kalla detta ”själens mörka natt”, och det är en skrämmande upplevelse. Samtidigt finns en möjlighet att man kan bli öppen och inse att man inte längre vet vilken väg som är den ”rätta” och en del av en ger upp, medan en annan del öppnas upp. Den del som ger upp är den försvarande, motsträviga delen som alltid tror att den vet bättre, som är otålig, som vill ha och kräver alla möjliga saker av livet. Den delen tynar ofta bort under en kris och om man vågar låta den dö bort, kan ljuset börja lysa inombords. Man kan här se att en kris-upplevelse, något som förefaller alltför mycket att smälta, även har potentialen för en öppning till ljuset. Men det är en mycket intensiv upplevelse, för den delen som inte dör vill inte dö, den vill hålla sig fast – den kämpar emot.
Jag ber dig att du ska kalla till ditt sinne den del av dig som står emot ditt ljus och i allmänhet är emot ljuset: kosmos ljus som vill strömma genom dig. Någonting inom dig vill skydda sig själv mot denna möjlighet, så känn efter om du kan, denna tvekan, när jag ber dig att föreställa dig att ljuset strömmar genom dig mycket lätt och fritt, genom dina samtliga kroppsdelar och ut i världen. Vad framkallar denna bild inombords? Kan du tillåta denna möjlighet? Kan du känna att den ens är möjlig? Eller finns det någonting inom dig som vill skydda, skärma av? Och se på denna skyddande del och se den framför dig som en väktare. Fråga dig själv: ”Varför behöver jag detta skydd?” Ta denna försvarsställning på allvar, för det finns något inom dig som känner behovet att ha denna skärm på plats. Respektera denna del inom dig, för skärmen har alltid ett syfte. Den finns där för att skydda en mycket sårbar del av dig.
I vilken del vill du inte tillåta ljuset komma in? Inom vilken del i dina upplevelser känns detta alltför mycket att be av dig, eller som ett hot, eller till och med farligt? Närma dig varsamt denna del, såsom du skulle närma dig ett barn. Se det som ett barn som har blivit avskräckt, ett barn som har vänt sin livsenergi inåt. Närma dig detta barn mycket varsamt och se hur underbart det är; skönhet strålar fortfarande ut från barnet, trots denna extrema sårbarhet och detta försvar. Gå ner på knä framför barnet och omge det med din generositet och vänlighet. Gå ner på knä med vänlig acceptans, utan att vilja att barnet ska ändra på sig, eller att önska pådyvla barnet något. Sitt stilla ner med barnet på ett avslappnat sätt och känn efter hur du kan ta sköldens plats. Fram tills nu har barnet känt sig skyddat av denna försvarsbarriär mellan dig och världen utanför, men skölden är också en barriär mellan dig och dina djupaste känslor.
Fråga barnet om du kan få ta sköldens plats. Fråga helt enkelt barnet: ”Låter du mig ta hand om dig, är det ok för dig?” Fråga ärligt och öppet: ”Skyddar jag dig tillräckligt?” Och låt det tala fritt. Kanske barnet säger: ”Nej, jag är inte tillräckligt trygg, jag är rädd”. Fråga vad det behöver, eller vad du kan göra för att få barnet att känna trygghet. Ta din tid när du gör detta, för du kan ha denna konversation med ditt inre barn om och om igen. Det är en levande varelse, en del av dig som bär så mycket kärlek och därför har det en hel del kärlek att ge. Men det måste känna trygghet på Jorden och det är varför din vänlighet och trofasthet behövs.
När ni har rest en försvarsbarriär, en sköld, för att skydda och gömma ert inre barn, är ni inte längre medvetet förenade med barnet; det blir dolt för er. Ni slår till exempel ut, utifrån ett försvar, eller ni ’stänger av’ under vissa tidsperioder i ert liv och ni är inte medvetna om varför detta sker. Ni kan bli arga eller besvikna eller avskräckta och när detta sker är det för att det förekommer aktiva försvarsmönster igång, vilka står mellan er och ert inre barn. Genom att förnya förbindelsen med detta sårbara barn inombords och genom att inleda konversationen om och om igen, kan ni stegvis hitta ett sätt att lösa upp dessa automatiska reaktiva mönster – försvarsbarriären – men det kräver tålamod och varsamhet från er sida. Och det krävs av er att ni förstår, på en mycket djup nivå, att denna sårbara del av er inte är något hinder som måste undvikas eller övervinnas och det borde inte heller elimineras.
Det är meningen att ni ska växa tillsammans med detta barn genom att omsluta det med förståelse och kärlek och då kan Kristus-Ljuset vakna upp inom er. Borta är de fixa idéerna, alla fördömanden och övertygelser och det eviga strävandet och kämpandet för något som ni tror att ni behöver. I stället finns det nu en villighet och öppenhet inom er att om och om igen få möta er själva, genom uppmärksamhet och förundran. Genom att inte tro att ni redan vet vad ni behöver och vad som är bra för er, tillåter ni er själva att bli förvånade av ert inre barns svar.
Detta är er väg, för er själ har något att lära sig från den mänskliga upplevelsen. Ibland kan ni se på himlen, den värld där själarna hör hemma, som en perfekt värld, men också som en plats därifrån ni har fördrivits. Ni var då tvungna att överleva i en imperfekt och ofta främmande värld, Jorden, där så många emotioner tyngde ner er och detta känns som ett straff. Men den sfär från vilken ni kom, själens värld, är inte heller perfekt. Någonting väsentligt saknas där och det är varför ni alltid har tagit ett språng av tillit till en inkarnation. Det är självaste livet, detta trevande sökande, detta djupa och intensiva sätt att få uppleva – som är möjligt i synnerhet på Jorden – genom vilket er förståelse, ert tålamod, er insikt och medkänsla ger djup och meningsfullhet. Det är den andliga meningen med livet på Jorden. Glimtarna av perfektion som ni kan uppleva här – ofta inom stunder av enkelhet, eller genom insikt, eller i en upplevelse av ren glädje och skönhet – sådana glimtar bär mer tyngd än att i åratal bara befinna sig i ett euforiskt tillstånd i de himmelska rikena.
Det är förvisso underbart att vistas i en atmosfär av harmoni, med mindre motstånd och färre höjder och djup och ni längtar efter det. Men förneka inte den skönhet och det djupa andliga värdet hos livet på Jorden, i det som ni går igenom. Ta erfarenheten, visdomen och genombrotten som ni får uppleva här till ljusets riken och dessa riken kommer att få tillgång till mer substans och större livlighet på grund av det. Det förekommer en pågående interaktion mellan Jordens sfär och sfärerna på ”den andra sidan”. Uppskatta ert eget liv som värdefullt. Ni är modiga; ni handlar kraftfullt; så bekräfta ert eget ljus.
Jag trivs med våra gemensamma stunder här. När jag är här, fastän jag inte befinner mig i en kropp, så blir jag mänsklig på ett litet sätt och jag kan återigen minnas hur det är att vara människa. Bördan, ja, men även stunderna av lätthet, vänskap och solidaritet, som berör själen mycket djupt. Vänskapens band som har byggts upp på Jorden stannar kvar med själen och fortsätter i evighet med sitt arbete, så värdefullt är livet på Jorden.
Jag tackar er alla för att ni är här tillsammans och jag hälsar var och en av er ur mitt hjärta.
(Översättning till engelska av Maria Baes och Frank Tehan)
» Source – Channel: Pamela Kribbe
Översättning: Aslög Bergman – www.st-germain.se