Arkturierna via Suzanne Lie, 15 maj 2019

Arkturierna via Suzanne Lie, 15 maj 2019

 

DEN UPPVAKNANDE GAIAS SKÖNHET

 

Det var en gång ett avlägset land, där Moder Jord och Fader Himmel levde lyckliga tillsammans med alla invånare i deras gemensamma Kungarike. Deras glädje blev bara större då deras älskade dotter föddes.

Vid hennes födelse och namngivning, kom Feernas Gudmödrar av Visdom, Kraft och Kärlek för att välsigna barnet. Varje Gudmor gav barnet en speciell gåva.

Gudmoderfen av Visdom gav Skönhet gåvan av tankar som var utan Självtvivel. Men innan Gudmoderfen av Kärlek skulle ge sin gåva till Skönhet, kom ett mörkt moln över Solen, och det underbara bankettrummet fylldes av mörker.

Sedan från själva mörkrets kärna, kom den bortglömda Gudmoderfen, Rädsla. Det var naturligtvis lätt att glömma bort Rädsla, för ingen tyckte om hennes sällskap.

”God dag” kraxade den obehagliga rösten från Rädsla.

”Jag märker att jag inte fick någon inbjudan. Jag har dock både ögon och öron i hela ert Kungarike. Och därför fick jag höra om denna stora fest. Jag vet att ni inte avsiktligt har uteslutit mig, så jag har kommit för att ge MIN gåva till Prinsessan Skönhet.”

Alla i slottet tystnade av skräck ...

Drottningen skyndade till spädbarnets spjälsäng, men upptäckte att hon inte kunde komma närmare än några meter från den sovande Babyn. Rädsla skrattade ett ondskefullt skratt.

”Hindrar min närvaro dig från att skydda ditt barn?”

Plötsligt upptäckte Drottningen att hon var stum. Alla, även de tre andra Gudmoderfeerna, var frysta i sin position. Det var som om TIDEN hade stannat. Bara Gudmoderfen Rädsla, kunde röra sig! Och – hon gick snabbt fram mot spädbarnets spjälsäng. Den stumma Drottningen flämtade av skräck.

”Oroa dig inte, Kära Drottning, jag ska inte skada din dotter!

”Jag vill bara ge henne min gåva”, flinade Gudmoderen RÄDSLA.

”Min kära Skönhet”, skrockade den elaka Gudmodern, ”njut av din ungdom, för på din sextonde födelsedag ska du sticka dig i fingret på en spinnrock och DÖ!”

Gudmoderfen Rädsla kraxade sitt ondskefulla skratt, medan hon virade i sig in i en virvel av mörkret, och försvann från den stora salen. När ljuset kom tillbaka till rummet vaknade alla från sin dvala av skräck.

Drottningen rusade till det nu gråtande spädbarnet, och höll henne tätt intill sin barm. ”Nej, nej, nej” snyftade Drottningen. ”Varför ska min Skönhet dö?”

”Vänta,” sa Gudmoderfen KÄRLEK.

”Jag har ännu inte gett Prinsessan MIN gåva! Jag kan kanske lindra Rädslas fruktansvärda förbannelse.”

Den tacksamma Drottningen lade tillbaka spädbarnet i sin spjälsäng, för att ta emot Kärleks välsignelse. När Gudmoderfen Kärlek närmade sig spjälsängen, så slutade spädbarnet strax att gråta, och stirrade in i ljuset av Gudmoderfen Kärleks ögon.

”Kära du”, sa Gudmoderfen Kärlek. ”Jag kan inte ändra hela Rädslas förbannelse, men jag kan minska dess effekt. När du sticker dig i fingret så kommer du INTE att dö. Istället, kära Skönhet, så kommer du att falla i en djup sömn för att endast bli väckt av

”SANNINGS Kyss”.

Självklart brändes varje spinnrock i landet, för att förhindra Rädslas onda förutsägelse. Men precis på dagen av sin sextonde födelsedag, följde Skönhet sina ”instinkter” att klättra uppför en lång smal trappa, utan ett enda ”tvivel” i sitt sinne, och stack sig i fingret på den väntande nålen.

Skönhets sista tanke innan hon föll i en djup sömn, var hur mycket hon hade älskat sitt liv, och hur mycket hon skulle sakna det. Den sorg som kom när Rädslas spådom blev sann, var mer än Kungariket kunde bära, och de tre Gudmoderfeerna gjorde av barmhärtighet så att hela riket föll i en djup sömn, fram till dess Sanning skulle anlända.

Historien om Moder Jord, Fader Himmel och deras dotter Skönhet, spred sig snabbt till de omgivande länderna. Den som följde historien var Rädsla. Men historien hade förstås förstärkts i sin innebörd. Skönhet, tillsammans med hela kungariket, troddes nu vara döda. Gudmoderfen Rädsla såg till att historien ändrades.

Alla som fick höra denna historia, sprang in i sina hem och barrikaderade sina dörrar mot Rädslas ondskefulla mörker. Alla, förutom en, vill säga. Han var en prins från ett avlägset land, och hans namn var Sanning.

”Jag tror inte att Skönhet är död,” sa han. ”Jag tror att Skönhet sover, och jag ska bli den som väcker henne!”

Prins Sanning hade ingen aning om hur han ens skulle kunna hitta prinsessan, än mindre hur han skulle väcka henne. Men han visste att han var Kraftfull, och hade en inneboende Visdom om att kunna besegra vad som än kom i hans väg.

Därför bestämde han sig för att göra resan till Moder Jord och Fader Himmels avlägsna land. Längs vägen berättade han för alla, att han skulle rädda Skönhet. Gradvis började Prinsens stora förtroende, att lätta hjärtat hos de många som var rädda. Dessa människor valde att följa Sanning, för att hjälpa honom rädda Skönhet.

Men trots att många följde Sanning mot Slottet, så kunde endast ett fåtal ta sig igenom de fasansfulla törnesnåren, som nu omgärdade hela Slottet. Faktum är att endast Prins Sanning själv kunde ta de få slutliga stegen genom snåren.

Vad värre är, när Prins Sanning rensade bort törnesnåren, så väntade Gudmoderfen Rädsla på honom, för att han skulle fylla sig med bilder av allt som någonsin skrämt honom. För ett ögonblick upplevde Sanning sin egen rädsla.

Men då kom han ihåg att Skönhet behövde honom för att rädda henne, och han visste att han INTE kunde tillåta att NÅGOT skulle skada den Älskade Skönhet, den Högsta Prästinnan i världen, som han alltid älskat. Det var då Prinsen insåg att han inte bara räddade en viss person, för den här personen hade fått Visdomens, Kraftens och Kärlekens gåvor.

Med denna Visdom hoppades Prinsen kunna få Kraft att förvisa all Rädsla från landet för alltid. Nu låg ingenting emellan Prins Sanning and Prinsessan Skönhet. Prinsen rusade fram till hennes säng, drog upp henne i famnen och gav Skönhet Kyssen av Kärlek.

Jag skulle vilja säga att Skönhet genast svarade på Sannings kärlek, och att hon fick rida iväg med honom på hans vita häst. Så var det emellertid inte. Prinsessan, liksom hela kungariket, hade sovit länge. Så till att börja med när Skönhet vaknade, tänkte hon inte på kyssen hon fick av Sanning.

Hennes första tanke vid uppvaknande var, hur hon hade följt sina ”instinkter” om att gå upp i tornet utan ett uns av ”tvivel”, och stack sig på den nål hon hade blivit varnad för i hela sitt liv.

Skönhets instinkt sa henne att Sanning älskade henne, men hon hade börjat tvivla på sig själv. Och om hon inte kunde lita på sig själv, hur skulle hon då kunna lita på Prinsen? Trots allt hade hon tvingat hela riket till en lång sömn. Hur skulle HON kunna förtjäna Sannings kärlek?

”Han måste vilja ha något från mig”, sa hon högt till sig själv.

”Jag vill inte ha något, kära Skönhet.” ”Min kärlek till dig är ovillkorlig”, utropade Prinsen!

”Då frågade Prinsessan,” kommer du att älska mig om jag inte följer med dig?”

Kommer du att älska mig när jag är gammal och inte så vacker längre? ”

Och kommer du att älska mig även om jag älskar någon annan? ”

Dessa frågor var mycket svåra för Prins Sanning, och han inte kunde inte svara direkt.

”Du förstår,” fortsatte Skönhet, ”den här sömnen och törnesnåret som du säger att du har tagit bort åt mig, har gett mig skydd under många år. Varför skulle jag släppa det här skyddet, bara för att du, en totalt främling, har bett mig om det? Jag litar inte på mina instinkter, för de har lett mig fel förut. ”

”Kära Skönhet” vädjade Prinsen, ”Jag hör vad du säger. Men jag har rest långt för att erbjuda dig min Kärlek. ”

”Hur skulle jag kunna acceptera din Kärlek, när alla runt omkring mig sover?” svarade Prinsessan. ”Hur skulle jag kunna överge alla jag känner, bara för att du säger att det finns något bättre?”

Prinsen förstod nu Skönhets belägenhet.

”Kom, kära Skönhet,” sa Prins Sanning, ”du och jag ska tillsammans, väcka hela ditt kungarike. Låt oss börja med Kungen och Drottningen. ”

”Hmm,” tänkte Skönhet, ”Kanske Sannings kärlek är Ovillkorlig”.

Men innan hon kunde känna sig säker, så behövde Prinsessan heala sin egen självtillit, så att hon kunde lita på sina instinkter igen. Trots allt, hade alla verkat älska henne under hela hennes liv, men ingen hade kunnat skydda henne från Rädslas förbannelse.

Sanning och Skönhet gick sedan genom hela Slottet, och väckte alla från slummern som hade skyddat dem från smärtan av Rädslas förbannelse. Många vaknade med samma misstänksamhet som Prinsessan känt, och det tog många år innan hela kungariket var befriat från Rädslas förbannelse.

Sedan, lärde sig Sanning och Skönhet att villkorslöst lita på och älska varandra. Skönhet fick lära sig genom upplevelse att Sannings kärlek var ovillkorlig, och Sanning fick lära sig att Skönhet inte var någon leta efter och rädda, utan någon att lyssna på och skydda.

Ni förstår, Skönhet kunde inte hitta sin egen Visdom, Kraft och Kärlek förrän hon personligen konfronterat sina EGNA rädslor. Sanning kunde väcka henne, men hon kunde bara acceptera hans kärlek, när hon lärt sig att älska sig själv.

Sensmoralen är, det sovande SJÄLV inom er kanske inte vill räddas, åtminstone inte till en början. Innan ni är villiga att gå in i ert inre barns rike, och väcka upp varje sak från sin långa rädda sömn, så kanske ert barn inte kan acceptera er ”Ovillkorliga Kärlek”.

Med andra ord, om ni vill att ert barn ska lita på er, så måste NI förtjäna det.

 

(OCH, om ni vill att er planet ska vara vacker, så måste ni ÄLSKA och TA HAND om den!)

 

Översättning: Maggan

Du gillar kanske också...