Dikt via Per Beronius, 5 oktober

Tema: Avgörandets stund, i en minnenas lund

Efter tusenden, och åter tusenden år
Med människans illusoriska tidsmått mätt
Går tiden rakryggat, och med bestämda steg
Mot sitt definitiva slut

Så den gör i vetskap
Den har gjort ett gott jobb, med avsikt
Få människan till full medvetenhet vakna upp

I dessa yttersta dagar
Där det vi kallar tid, från dag till annan
Gradvis, spårlöst försvinner

Där målmedvetet vi klättrar vidare
Steg för steg, på Jakobs stege

Tiden, den illusoriska
Spårlöst försvinner, utan att säga farväl

Med de outtalade orden
Låt ditt kärlekens ljus spridas över hela Jorden

Minns också, och detta är viktigt att komma ihåg
Sätt aldrig ditt ljus under skäppan

Mörkret har haft mer än nog
Av sin väl utmätta tid på Jorden

Människornas färdriktning konvergerar
Mot en och densamma givna punkt
I Universums oändliga rymd

Men än är vi inte där, i Himmelriket på Jorden
Ett villkor för denna händelse, varje människa
Måste till full medvetenhet vaknat upp

En mirakulös jakt
Av gigantisk storleksordning väntar
Innan vi är, vid den Gudomliga punkt åter

Där tiden tillfullo bytts ut mot evighetens
Och tidlöshetens här och nu

Men ett vi har att förvänta
Under resans fortsatta gång får orkanens vindar
Träden sig böja, tidvis falla, oceanens vågor
Skyhögt svalla

Men hoppet
Det sista som människan överger, har i dessa
Turbulensens yttersta dagar

Trots alla skärmytslingar, som pågår inför öppen ridå
Börjat spira

Likt en skönhetens blomma
Om våren

En dag, osagt när
Skall hela mänskligheten
I Himmelriket på Jorden vara åter

Efter en marans dröm, utflykten
Den som var planerad som en dagsutflykt
Men, blev evighetslång

Det vi sår får vi skörda
Detta kommer vi aldrig undan
Sådd och skörd, ett oskiljaktigt tvillingpar

Ett med visshet vi vet
Oss själva kommer vi aldrig undan
Där vi i ett hörn målat oss in

Ingen kan naturlagarna
Sätta sig över

*  *  *
Mottaget av Per Beronius
——————————————-