Dikt via Per Beronius, 6 januari
Tema
Ansvaret, att svara an mot det
Som Hjärtat bjuder
Det nya året i sin linda, har börjat sätta sina fotavtryckens spår
De kosmiska energierna, med full kraft trycker Jorden
Och mänskligheten på
En nödvändighet
För att få de jordiska kaoset att lugna ner sig
Vad är det som händer, en fråga som mången själ sig ställer
Men ändå, detta monumentala kaos i dessa dagar
Har fått människan att stanna upp i sin jakt
På själlösa yttre attribut
Dessa kan inte längre gömma undan
Skymma det, som i människans inre försiggår
När kroppens varje cell i sin helhet omskapas, förädlas
Till något kristallint helt nytt, ej tidigare under
Mångfaldens livstider mött
Ibland behövs det krafttag från Kosmos
För att få människan att stanna upp i sin desperata jakt
Efter yttre ting, de som inte har den minsta förmåga
De inre såren läka, blott förvirra
Människan, av rädslan fångad, har helst sett det så här
Låt det vara, så som det alltid har varit, där vi från dag till annan
I stilleståndets monotoni känner oss igen, förändringar skrämmer
Vet vad vi har, men inte vad vi får
Men vi har bara att acceptera, inget är längre
Så som det var i går, evolutionen har sin Gudagivna gång
Upp till oss alla och envar att på djupet
Börja sondera och fundera
Vad är det som pågår, vad kan själv jag göra
Svaret kristallklart givet
Det är du själv som avgör, hur ditt liv skall sig gestalta
Ansvaret ditt eget, hör ingen annan till, hör inte det yttre till
Så vad annat att göra
Än öppna sitt tredje öga, lyssna inåt till det Hjärtat har att förtälja
Låta den violetta flamman upphöja sin barmhärtighetens röst
Inget annat står oss till buds, livet är hårt men rättvist
Det vi kallar framtid, upp till oss själva att välja
Ansvaret, att svara an mot det Hjärtat bjuder
Kommer vi aldrig undan
Kan aldrig delegeras till någon ann
Här är det du själv som är suverän, i taktpinnen håller
Rädslan har en gång och för alla gjort sitt, kärleken
Den ovillkorliga i väntan att i värmen
Släppas in
Ett vi må veta
På den yttersta dagen, domens dag
Kommer vi alla och envar
Få möta oss själva
Hur vi än stöter, blöter, och manipulerar
Kommer vi oss själva, kommer vi inte det mötet undan
Då är det inte helt säkert givet, på det rosa molnet vi skall få vila
Karmas lag omutlig, sådd och skörd som tvillingar föds
Rättvisan har sin givna gång
I den här världen
Men inte av den här världen
* * *
Mottaget av Per Beronius
—————————————————————
I sitt författarskap med fokus på världsutvecklingen
Böcker i bokhandeln, Spårljus del 1-3, Daggdroppar i Gryningsljus
Röster från Andromeda, Strandlinjens Magi, Ropet från Kosmos
Bortom 2012t
————————————————-
Ur baksidestexten till boken
Röster från Andromeda, 2006
ISBN 91–974676-4-2
Från andra världar kanaliserade kärlekens budskap
inför Jordens övergång till en högre dimension
Vad lärde vi av Atlantis öde, är vi beredda att minnas
kanske var vi själva där när kontinenten sjönk till havets botten
och vi utplånades från Jordens yta som följd av vårt övermod
och missbruk av kunskapens gåvor, skall historien
upprepa sig eller har vi tagit lärdom
Genom det vi i handling gör, eller underlåter att göra
genom de tankar vi tänker och tankens oemotståndliga skaparkraft
är vi kollektivt ansvariga för vårt gemensamma framtida öde, än är det tid att vända utvecklingen, än är det tid att vänd helt om, men
nu är det bråttom, klockan är en minut i tolv, timglaset på väg att
rinna ut, Moder Jord har tålmodigt väntat på vår omvändelse, det
är hög tid att vakna till medvetenhet om vårt Gudomliga ursprung
och handla i konsekvens därmed
Och här en dikt ur samma bok
Livet en pilgrimsvandring mot landet det förlovade
med ryggsäcken av läxor fylld, läxor vi valt i livet mellan liven
där vi i klarsyn såg vad oss fattades, livet en pilgrimsvandring
på vägen den smala, på vägen den breda då vi oss förirrat
I ensamhet vi färdas ty varje själ har sin egen väg
ensamma vi färdas om än gruppvis vi går, tron hoppet och
kärleken vår ledstjärna, ledstjärnan tidvis lyser klart, ledstjärnan
tidvis av dimma dold, när illusionens bländverk vår syn förblindar
I en länge sedan gången tid med Gudomen vi var förbundna
men vårt övermod oss förde till brantens kant, förblindade
av vårt övermod utför stupet vi föll, till fallna änglar blev, vårt land
i havets djup försvann
Konsekvenserna av vårt övermod, konsekvenserna av vårt val
från Gudomen oss skilja vi själva måste själva ta, som vilsna barn
söker vi nu, vårt hem vi söker återfinna Gudomen, vårt ursprung
landet det förlovade, på pilgrimsfärd tidvis på vägen den smala
tidvis på vägen den breda, tidvis med ledstjärnan i sikte, tidvis
av illusionens bländverk skymd men ett löfte oss givits
Efter en pilgrimsfärd omätligt lång, landet det förlovade
vi skall återfinna, Gudomen på oss väntar, väntar att komna hem
ta oss i famn
—————————————————-