Dikt via Per Beronius; Barnet i vårt inre, 29 april, 2017
Ämne: Barnet i vårt inre
Det finns punkter i tillvaron
där tiden, den illusoriska, försvinner
i en tankens stilla stund.
Världsbilden på ett ögonblick totalt förändras
bilder från det förflutna, till ytan tränger upp.
Och allt detta, på ett tidlöshetens oändligt korta ögonblick
frågan poppar upp till ytan, varför händer detta just nu.
Vilken är meningen
med denna sinnets explosion, aldrig tidigare mött.
Men ändå, allt har sin inneboende mening
inget händer av det vi kallar slump.
Bortom allt som händer, en Gudomlig avsikt
frågor vi må ställa, utan förväntan om något svar.
Vad finns att göra, när alla dörrar tillsynes är stängda
reglade med dubbla lås, hänvisade vi är till oss själva.
Ensamhet i ensamhet, ensamhet i tvåsamhet
vilken är skillnaden, stundom räcker inte orden
något annorlunda annat måste till, kanske detta.
“Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går
där oskulden och friden tätt följde mina spår,
där livet bara lekte”.
Vad är det, som just nu måste till
om inte Mästarens ord, bliv som det lilla barnet
Det hör Himmelriket till.
* * *
Från det eteriska mottaget av Per Beronius
————————————————————-