Dikt via Per Beronius; I fullmånens sken,
Ämne: I fullmånens sken
Meddelande:
Du fullmåne, som så generöst skickar ditt ljus till Moder Gaia
det ljus som lyser upp Jorden i midvinternattens mörker,
jag ber dig, berätta något om dig själv.
Du som tillsynes, i tysthet och ensamhet, vandrar så troget
natt såväl som dag över himlavalvet, jag älskar det sken
du så generöst sänder till Jorden.
Du har nog mycket att berätta
vad som sedan evigheters evigheter förevarit på Himlens valv.
Vad mer kan jag göra, än tacka för det ljus
Du sänder ut, inte minst i denna vinterns tid, där dagarna
blir kortare, nätterna längre.
Tack min älskade Måne, du som skickar ditt kärlekens ljus till Jorden
det ljus som till medvetenhet väcker en i evigheter sovande mänsklighet
ingen nämnd, ingen glömd.
Så än en gång, tack du Måne, som visar människan vägen
till det kärlekens, skönhetens och sanningens land, där blott ljus
inget mörker, står att finna.
Några avslutande ord från en länge sedan gången tid.
”Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran
endast Tomten är vaken.”
* * *