Saul via John Smallman, 14 maj, 2017
Saul
via John Smallman
14 maj, 2017
Ögonblicket som är NU är den enda tid som existerar
”På Jorden så som i Himmelen!” Det är vad mänskligheten riktar in sig på. I boken A Course in Miracles, ’En kurs i mirakler’, talar Jesus om den ”lyckliga drömmen”, den plats eller det tillstånd varifrån Gud drar dig hem till Enhet tillsammans med Honom.
Mänsklighetens uppvaknande, ditt personliga uppvaknande, är ingången till detta stadium där perfekt frid råder inom det gudomliga Kärleksfältet som är Allt Som Existerar. I detta stadium har allt som inte befinner sig i fullständig harmoni med Kärlek, blivit upplöst, för inget av det är Verkligt och enbart det som är Verkligt existerar. Det som är Verkligt är evigt, utan början eller slut. Vad ni som människor upplever, fastän detta intensivt förefaller vara verkligt, är bara en dröm, ofta en mardröm, fyll av smärta och lidande, varifrån ni kommer att vakna, på grund av att det är omöjligt att i oändlighet förbli förlorad i sömn och drömmande.
Som människa är tiden du sover en tid för att vila ditt fysiska fordon och återställa den energi som din fysiska eller mentala aktivitet kräver och har använt sig av. Medan kroppen sover, befinner sig den eviga Du som är Ett, där du ständigt befinner dig, i frid med den Enhet som är Gud.
Det egoistiska självet är ett mycket litet, men mycket högljutt och högröstat koncept gällande hur separationen skulle se ut, om ett sådant tillstånd vore möjligt. Det är som en avskärmad del av Självet med ett eget liv och ett eget sinne. Det, i likhet med kroppen, behöver vila, för konceptet gällande separation är energimässigt mycket intensivt och det använder kroppens energi till de spel som det engagerar sig i.
Det huvudsakliga spelet innebär: ”Jag är ensam och rädd och jag behöver bli älskad och skyddad” och detta spel utspelar sig på oräkneliga varierande sätt, när en person inom illusionen försöker återfinna det som gått förlorat, genom att gömma sig för Verkligheten. Men verkligheten är omedveten om vad som är overkligt. Den enklaste jämförelsen är den om små barn som leker och spelar spel med uppdiktade karaktärer som de uppfattar som verkliga och blir förargade eftersom deras föräldrar inte kan se eller höra dessa och därför vägrar tro på dem. Föräldrarna kanske kan låtsas att de tror på dem, men barnen kan omedelbart genomskåda denna fasad, för reaktionen från föräldrarna är helt oegentlig, på grund av deras oförmåga att träda in i barnens fantasivärld.
I och med att barnen växer, lämnar de fantasivärlden bakom sig och träder in i sina föräldrars ”verkliga värld”, den större illusionen som ersätter deras lilla individualiserade värld. Ofta har barnets värld bibehållit mycket vaga minnesbilder om Verkligheten som de var tvungna att motvilligt släppa taget om, men vilka, till största delen, de var tvungna att avfärda när de blev äldre, för att kunna fungera och engagera sig i illusionen, föräldrarnas ”verkliga värld”. Alla som inkarnerar som människor har valt att få uppleva den intensiva och skrämmande förnimmelsen av separation, som den (illusionen) tillhandahåller, för de lärdomar som man har valt att lära sig, jämte sin huvudsakliga uppgift, som är att hjälpa mänskligheten att vakna upp. Men, som vi här tidigare har noterat, så upplevs illusionen, när man väl har förkroppsligats inom den i form av en människa, som varande intensivt verklig, så verklig att det i själva verket ofta blir omöjligt att kunna minnas sin livsviktiga huvudsakliga uppgift.
Den viktigaste punkten här är att den mänskliga upplevelsen är overklig, fastän den till och med förefaller vara mycket verklig, för smärtan och lidandet, de spännande äventyren, eller att bli förälskad, för in i ens medvetna uppmärksamhet extremt intensiva känslor, känslor så intensiva att de flesta identifierar sig med dem som om de vore de själva, eller åtminstone en mycket viktig och odelbar del av dem själva. Utan känslor tänker de flesta om sig själva som att de saknar en giltig identitet och därför värderas känslorna väldigt högt. Men känslor och emotioner är, fastän de kan vara extrema, i verkligheten likt vädret, tillfälliga tillstånd som kommer och går men som inte varar. Emellertid kan man hålla sig kvar vid dem, och ofta gör man också det, för att förlänga sensationerna, om de så är behagliga eller smärtsamma. I det senare fallet blir det ofta ett försök att lägga skulden på någon annan, som man misstänker eller tror ha förorsakat en smärta eller lidande.
Andra förorsakar inte era känslor, era känslor är blott återspeglingar på hur ni ser på er själva och vad andra gör, för uppmärksamheten om dessa känslor till förgrunden i ert medvetande. Om de är djupt smärtsamma och skamfyllda, kanske ni förnekar dem och projicerar dem utåt, bort från er själva, ut ur er medvetenhet och på någon annan eller några andra. När ni fasthåller känslor så kan ni sedan fortsätta återuppleva intensiteten av det välbehag eller den smärta som uppstod, när ni för första gången fick uppleva dem. De kan få det som har skett och varit att förefalla ske på nytt i det nuvarande ögonblicket när ni återupplever dem i ert sinne. Om något inträffar som kräver er omedelbara uppmärksamhet i det nuvarande ögonblicket, till exempel medan ni kör bil, suddas det minne som ni återupplevde ut, så att ni ska kunna fokusera på det nuvarande ögonblicket.
Ögonblicket som är nu, är den enda tid som existerar och i nu-ögonblicket förnyas du ständigt som det perfekta Guds barn, i det pågående ögonblicket av evigt skapande, där du ständigt är perfekt, för det är hur Gud skapade dig och det som han har skapat förändras aldrig. Förändring tillhör illusionen och inom illusionen är den konstant, för den försöker alltid att dra dig bort från Verkligheten. Å andra sidan kallar Verkligheten ständigt på dig för att du ska återvända Hem, till ditt naturliga tillstånd av evig glädje, där du helt och hållet och för evigt vistas.
Livet är evigt, oupphörligt, oändligt. Därför upphör du aldrig att leva. Mänsklig död, när den mänskliga kroppen lägger sig ner, är bara en förändring av ett tillstånd, det är att flytta ut ur illusionen tillbaka till Verkligheten, som du aldrig har lämnat. En annan liknelse: du ser på en film, går till teatern, eller läser en bok och blir fullständigt uppslukad av berättelsen som vecklar ut sig – emotioner uppstår, tankar dyker upp, bedömanden uppstår som gäller berättelsen – sedan tar berättelsen slut och du är åter tillbaka i ditt eget liv och din historia, som är helt olik den som du tillfälligt vecklade ut och kände att du var en del av.
Ditt liv som människa är lite som det, för det varar i åratal i stället för de par timmar under vilka en film vecklar ut sig, det är svårt för dig att veta och förstå att det bara är en berättelse. Du kommer att vakna upp till Verkligheten, när berättelsen inte längre fascinerar dig, när du bestämmer dig för att du har lärt dig alla de lärdomar som det har att erbjuda. Ni känner alla någon som förefaller bo i en annorlunda värld än den vanliga, alldagliga världen som de flesta människor får uppleva. Nåväl, förstå att denna person bara har gjort ett val att genomgå en mer individualiserad livsupplevelse inom illusionen än vad du har.
Er Kollektiva mer ”normala” upplevelse är faktiskt inte mycket annorlunda än denna persons individualiserade ”onormala”, men på grund av att du delar den med andra, så förefaller den vara mer verklig för dig än vad de upplevelser som andra går igenom, och som du upplever att är overkliga eller vansinniga. Och inom illusionen där du känner sig så separerad, trots dina kollektiva och likartade upplevelser, är det trösterikt att tillhöra en grupp likasinnade individer. Och grupper, i likhet med människor, tenderar att döma andra grupper som mindre giltiga, sämre eller mindre värdefulla än sin egen grupp. Man skulle kunna säga att det inom illusionen bara finns olika nivåer av vansinne.
De flesta av er har haft upplevelser eller fått ta del av lärdomar som drastiskt har förändrat er uppfattning om livet och er själva. Det kan ha varit ett möte eller en samverkan med någon vars trosuppfattningar var mycket annorlunda är era egna, eller att ni råkat ut för en allvarlig olycka eller sjukdom, eller till och med en Nära-Döden-Upplevelse. Och som en följd har ni ändrat er inställning till livet och till andra människor för detta blev i själva verket en större ”väckarklocka” inombords, som krävde denna förändring.
Normalt, när en sådan upplevelse uppstår, så är det till en början mycket omtumlande. Men i och med att tiden går och acceptansen ökar gällande er ”nya” uppfattning om er själva, så kommer ni fram till att ni är mycket mer tillfreds med er själva, ni har större förmåga att ”vara” er själva och ni söker inte längre efter andras bekräftelse eller positiva uppmuntran, att bli något annat än de ni är. Insikten har vaknat att ni är vilka ni är menade att vara och ni vet att det är helt ok och att det är oföränderligt.
Ni alla är, utan några som helst undantag, Guds älskade och perfekta barn, oändligt älskade och fullständigt accepterade precis som ni är, precis som Gud skapade er, för evigt Ett med Honom, oföränderliga och oföränderligt. Gläd er då i den säkra vetskapen om att ni ständigt är Ett med er Källa som, naturligtvis även är Ni. Enhet innebär Enhet, att det endast finns Enhet och att separationen därför är en omöjlighet, en overklighet, totalt illusionsartad. Ni kommer att vakna upp till Verkligheten för det är där ni för evigt vistas, ni har bara nickat till för ett ögonblick.
Med så mycket Kärlek, Saul
Saul via John Smallman, May 14th, 2017
Översättning: Aslög Bergman – www.st-germain.se
