Supermånen – Dikt via Per Beronius, 14 november
Tema: Supermånen
När man ser sig omkring
I dessa kaosets yttersta dagar, vid gränsen
Till Himmelriket på Moder Gaias klot, dyker oanmält
Några minnen och utsagor till ytan upp, från en sedan länge gången
Mörkrets nattsvarta tid
Ett av dessa, cynikerns råbarkade ord
“Kysser och slår ihjäl, med samma varma själ”
Må utsagor av detta slag, för evigt till soptippen förpassas
Låt det, som nu sig uppdagar på Jorden, med sina kärlekens
Diametralt motsatta ord, vara sista gången
Mörkrets krafter, så oförblommerat visar upp sitt rätta ansikte
Innan det förpassas till den plats, där det bättre hör hemma, som alltid
Hoppet det sista som människan överger, så hav tröst
Kasta inte yxan i sjön, lyssna inåt till tillitens
Lågmält försynta röst
I dessa dagar, är den jordiska kartan
På god väg att från grunden, tillfullo ritas om
Mörkret i ett hörn målat sig in
Några minnenas
Och Sanningens bevingade ord, det vi sår
Får vi skörda
Ett otvetydigt tecken, i dagarna blev mig givet
Kärleken vänt till Jorden åter, att här för evigt förbli
Under den sista raksträckan på kvällspromenaden
I skogens välsignade hägn
Supermånen, till min häpnad, oanmäld, överraskande
I öster sig uppdagade, en handsbredd blott
Över horisonten
Ett av Himlens otvetydiga, mångfaldens tydliga tecken
I dessa de yttersta dagar, har mänskligheten återvunnit huvudspåret
Är på rättan väg, den som till kärleken, skönheten, och sanningen leder
De prövningarnas ok som i evinnerliga tider vilat på våra axlar
Med ett penndrag sopas bort, för att aldrig mer komma
Till vår älskade Moder Gaia åter
Inget, vad än det må vara
Kan det Gudomliga ljuset släcka ut
Människosläktet är äntligen som ETT, med stormsteg
Till Himmelriket på Jorden, på väg åter
Så än en gång, en repetition av orden
Ljuset låter sig inte av mörkrets släckas ut
Naturens lagar omutliga
* * *
Mottaget av Per Beronius
——————————————————