Zeta Reticulli via Sara Lindberg, 6 augusti 2022

Budskap från Zeta Reticulli 6 augusti 2022

Vi är Zeta Reticuli. Vi är de som ofta kallas de små grå av er. Det här är vår historia.

  Vår planet finns i ett solsystem åtskilliga ljusår härifrån. Vårt folk utvecklade för länge sedan teknologi som möjliggjorde rymdresor. De reste långt och lärde sig mycket. Tyvärr blev vår planet obeboelig för några tusen år sedan. Det var delvis vårt eget fel.

  Vi har länge varit en högt utvecklad ras intellektuellt. Men vi har offrat förmågan att uppleva känslor. Vi har haft ett medvetet… vad ni skulle kalla avelsprogram, men det var betydligt mera sofistikerat. I stället för känslor prioriterades intellektet, hjärna och sinneskontroll. Det fanns en sorglig anledning till detta, då känslor var vad som förorsakade de katastrofer som så småningom gjorde vår planet obeboelig.

  Vi har enorma huvuden jämfört med er, i proportion till vår kropp. Det blev till sist omöjligt för våra kvinnor att föda barnen naturligt, på grund av barnens stora huvuden. Då övergick vi till att föröka oss på artificiell väg. I jakten på den optimala kroppen valdes endast de med mest gynnsam genetisk uppsättning ut för fortplantning. Många av kvinnorna var ovilliga att delta i de genetiska urvalsmetoder vi beslutat att genomföra. Somliga gjorde motstånd, en del tog sitt liv och andra gav sig av.

  I slutändan återstod endast valet att skapa nya individer med hjälp av kloning. Vi hade till sist funnit den optimala genetiska uppsättningen. Hela vår återstående ras har nu samma genom; identisk genetisk uppsättning. Samma kropp i många uppsättningar.

  Vår ras håller på att nå vägs ände. När kloning genomförs, förloras en liten del av yttersta änden på varje DNA-sträng. Till en början spelar det ingen roll, för i en ny, frisk DNA-uppsättning finns en hel del oviktig, icke betydelsebärande DNA i ändarna. Men efter många upprepade kloningar av redan klonade individer börjar betydelsebärande DNA att förloras. Då går det inte att fortsätta.

  För runt hundra år sedan insåg vi att slutet var nära för oss. Vår ras skulle utplånas snart om inget gjordes. Vi är en gammal ras och vi blir gamla, men vi är inte odödliga. Vi behövde nytt genetiskt material. Vår hemplanet var obeboelig. Vi levde i våra rymdskepp sedan länge.

  Vi anlände till jorden kring början av 1900-talet. Jorden var optimal för våra behov, på många sätt. Här fanns genetiskt material som var kompatibelt med vårt.

  När vi först kom till jorden var vi oförsiktiga. Vi ville hjälpa mänskligheten att komma framåt teknologiskt, och det vara delvis av egoistiska skäl. Vi delade med oss av brottstycken av vår teknologi till era ledare. När vi insåg att vår teknologi användes till krig och förstörelse slutade vi att dela med oss. Tyvärr var det redan för sent.

  Vi insåg att vi ställt till det. Och vi ändrade oss. Från att endast ha haft vår egen ras överlevnad som agenda, ville vi nu försöka kompensera för det vi gjort. Vi önskade rädda vår ras från utdöende, genom att skapa hybrider mellan oss och människorna. Vi beslutade nu att hybriderna även skulle hjälpa jordens folk, för vi såg att nöden var stor på planeten.

  Vi behövde ägg från jordens kvinnor. Det var aldrig meningen att någon skulle fara illa. Vi är en gammal och fridsam ras med stor intellektuell och andlig mognad. Så vi pratade med själar som var på väg att inkarnera som kvinnor på jorden. Vi bad att få ta ägg från dem när tiden var mogen, och de lovade oss att vi skulle få det. Många tyckte synd om oss, tyckte att vår situation och vår ambition var behjärtansvärd.

  Men när vi började hämta upp kvinnorna som givit oss sitt löfte till våra rymdskepp för att plocka ut ägg, blev många av dem rädda och arga. De mindes inte längre löftet de gett oss, och våra ord, handlingar och blotta närvaro gjorde dem vettskrämda, trots att vi var så varsamma och kärleksfulla vi någonsin kunde.

  Det var som att gå rakt in i en tegelvägg. Vad skulle vi göra? De löften vi fått innan själarna inkarnerade gällde tydligen inte längre.

  Vi avbröt insamlingen av ägg från de kvinnor som motsatte sig det. Enstaka kvinnor gav oss det vi behövde frivilligt, särskilt när den andliga medvetenheten på planeten ökade efter 1960-talet.

  Vi började skapa hybriderna. Efter flera misslyckanden fick vi slutligen fram tre olika varianter som vi var mycket nöjda med. Men barnen dog. Vi försökte ta hand om dem och ge dem all näring de behövde, men dessa nya barn hade andra behov än vi var vana vid.

  Efter att ha studerat hur människorna tar hand om sina spädbarn, insåg vi att hybriderna behövde fysisk kontakt och stimulans som vi inte kunde ge dem. Vi tog upp kvinnor från jorden för att de skulle hjälpa oss. Det var svårt. Vi gjorde ofta så att kvinnorna inte mindes något av vistelsen i rymdskeppen efteråt. Beröring och social stimulans, att möta känslor tillsammans med en vårdare som vet vad känslor innebär – detta var vad våra hybrider behövde. Det var omöjligt för oss att ge dem detta.

  Men vi lyckades till sist. Våra hybrider lever och växer på våra skepp. Underbart vackra. Våra barn. Utrustade med ett stort förstånd, men även kapabla till känslor. De har ännu inte fått komma ner till jorden, men tiden närmar sig för detta.

  Vi vill så gärna att de ska få leva här på jorden tillsammans med er. De är en gåva från oss till jordens folk. Våra barn längtar efter att få komma ner till jorden. Vi har gett dem all vår kunskap. De äger förmågan att hela, och de kan neutralisera karma på ett ögonblick.

  De önskar hjälpa jordens folk. De är vår framtid, och kanske även er. De är ivriga, och de kan göra mycket gott. Låt dem hjälpa er läka och rena jorden. Mänskligheten kommer att vara redo för deras ankomst mycket snart.

  Vi älskar er, och vi hoppas att våra obetänksamma handlingar ska kunna ses i ljuset av att vi slutligen räddade två raser. Det är Källans vilja som vi till sist har följt.